Första gången hon blundade var när hon var sex och precis hade lärt sig att cykla. Pappa Lars hade sprungit med en pinne instucken i cykelns pakethållare och på så sätt styrt Marias cyklade, det gjorde han en hel sommar. Sen släppte han bara en dag, och Maria cyklade vidare. Hon kände aldrig någon skillnad när hon fick total makt över cykelns rörelser, men hon gillade det.
Men det räckte inte. Hon ville vara ännu bättre. Vara speciell. Att hon var utvald för större saker kände hon inom sig. Hon kom snart på hur mycket svårare det var att cykla om man blundade. Det var inte så mycket framförandet av cykeln i sig som var svårt. Det var osäkerheten, att inte se. Något kunde ju plötsligt dyka upp framför cykeln. Maria räknade till tre och kände sig upprymd när hon slog upp ögonlocken. Säker kunde hon inte vara, men det kändes som att hon var ensam om att ha provat just det här.