Måste göra en förteckning över de alias jag givit folk här. Upptäckte i bakläsning att jag använt namn som jag sedan förpassat till glömskan. Nåväl:
Oscar Raul, Q, Bror E, Bror D, Van Gogh, J, Billie Joe, Sleipner, Hemvändaren, Gali, Koji. Det är centralgestalterna.
Män med masker som möter dig utmed vägen. Pekar och viskar om vägar att färdas, viktiga papper att hitta och djur att akta sig för. Venedig möter Djurö. Myst, riven, pekaochklicka. Ruggigt, mystiskt eller flamsigt. Det står verkligen och väger på en kant, risken för trams är överhängande. På något sätt är det avhängigt van Goghs ickemedverkande.
Alternativen är alltså; Utgrävningen, evigt död – evolution, fortsättning på lerprojekt. Alternativt något ännu okänt.
Oerhört befriande att se den imponerande kroppshyttan från tv stå och kritisera sin egen arbetsgivare och kanalens utbud. ”Det är för mycket trams”, sa han.
Tåget mot Hong Kong har för tillfället stannat. Dirigenten, tillika genie och idiot, har abdikerat. Van Gogh kände att det blev för mycket försök och för lite resultat, de andra kände samma sak men närde ändå en naiv förhoppning om att det kanske bara var något temporärt.
Att skapa något nytt i framtiden känns väldigt angeläget, dock med nya bundsförvanter. Jag vill gärna få med mig både bror D & E, samt hemvändaren och hans lillebror. Eventuellt skulle en sådan familjefest behöva kryddas med saffran, en färgstark flickidol som skapade yta.
Jag och van Gogh diskuterade kvinnosynen i Murakamis böcker. Vi var överens om att den var mossig men han ville se det som ett mer allmänt problem, vilket han säkert har rätt i. Men jag tror att mycket går att härleda tillbaka till det könsrollsklimat som råder i Japan. Enligt van Gogh tjänar kvinnor bara en tredjedel av vad männen gör, för samma jobb. Han har varit där så han vet antagligen. Varför finns det inte stora internationella könsrollskonferenser när det går hur enkelt som helst att samla världens alla toppar i kylslagna köpenhamn för att diskutera miljön. Jag hyser inget ont om miljökonferenser.
Äntligen fick vi låta som Mono och både jag och bror D vispade frenetiska akordslingor, van Gogh skar gälla reverbgångar genom den långes nyfunna trumtalang. Det var fantastiskt. Jag är överromantisk, jag vet, men gemenskap ackompanjerad av öronbedövande harmonier får mig att le som vore jag nio och trodde jag var kär på riktigt för första gången. Det finns tystnad, det finns ljud – sedan finns mono, eventuellt finns nu även vi.
Ärat vare epicentrumet: http://open.spotify.com/track/6niEOPpE7QRDGc3SEd6xNo
Nåväl, hans illa sittande kvinnosyn reflekterar säkert det klimat som råder i Japan. Om detta har jag fått berättat för mig av både van Gogh och Billie Joe. Dock anser jag mig kunna kräva av en så insiktsfull person som Murakami att han ändå reflekterar över hur förhållandena bör te sig, att i böckerna använda i princip alla kvinnor för manlig sexuell tillfredsställelse är smetigt, ingrott och upprörande. Skriften i sig är dock synnerligen fin och omvälvande.
Ett ord jag suttit och smakat på hela kvällen: Mineola. Tänk om fruktsmaken skulle ligga närmare ordets skönhet.
Det lät nästan som ett mänskligt ljud, som ett skrik. Eller så var det bara väldigt högt. Jag tänkte, nu ryker min hörsel, eller så låter det bara såhär. Bror D lyssnade och spelade sedan men än större frenesi, låtmaterialet som växte fram var nödvändigt. Ett argt skri från djur som inte ätit på en månad.
Van Gogh rökte och rökte.
Dagsysslor: tärningsspelaren, dn, ateism, patent, ställa in kaffe med vän jag inte träffat på länge, ställa in musicerande på grund av människofall, sortera in pappersfakturor i pärmar, damma, säga till sig själv att det är dags att rengöra sina fönster.
van Gogh om jmk: Du vet, liksom, roligt, sko, vågar inte säga något, hoppas ändå, kvoterar in, du vet, irriterande, liksom, orättvist, annars: hippologi, orimligt, liksom.
Till kvällen: von Triers.
Determinerad's Blog 