2/3/10

Något underligt är det. Lådor som står staplade på varandra upp till taket. En strålkastare ligger urkopplad bredvid målarattiraljer, två stegar står lutade mot väggen bredvid. Från sovrummet kommer det en stark lukt utav målarfärg, snärtig och lite farlig. Där inne är väggarna nygjorda, vita med stänk av gult i. Sängen står uppställd som ett altare och små röda kuddar får mig att tänka på blod, är vi kanske de lamm som slaktas varje kväll?

I  det stora rummet sitter jag. Ensam på en upplåst luftmadrass och med en sextiolitersryggsäck bredvid mig. Saker är inte i ordning. Det ska inte bara målas. Saker ska ställas på sin plats, det ska donas, torkas och arkiveras. Mycket ska slängas. Men, ändå så orkar jag inte riktigt ta tag i det just nu. Jag har precis fått igång det trådlösa internet som min leverantör så gärna bjöd på, medan det fasta bredbandet så sakteliga förflyttar sig mellan Söder och Bromma.

Jag känner  mig som någon i en dålig reklamfilm för en hemsida. Efter några dagars nättorka sitter jag nu och ler in i skärmen. Över hastighet, räckvidd och kontakt.

24/1/10

Snö och blod går bra ihop. Kappilläreffekten gör att blodet sugs upp, runt och kring i snötäcket och får maximal spridning i alla led. Blodet breder ut sig.

Morden i Midsomer möter klichémorden i fjällen:

Vännerna tjöt av lycka när snöbollskriget bröt ut mellan dem. Det här var frihet och frånvaro av tidsuppfattning. Ett plötsligt skrik får dem alla att stanna upp.

Lisa är den som skriker. Hennes ansikte och hennes kläder är nedkladdade med en röd sörja. Det ser ut som snö, men den är röd och det rinner röd vätska ned från Lisas hår.

– Det är blod, säger Lisa och spottar. En röd loska landar på marken. Men var hade blodbollen kommit ifrån? Vem hade kastat.

Hahahaha.

20/12/09

Förkromade ansikten blänker av mänskliga drag som lockar gråten ur halsen på mig. Det är svindlande. Sådant lyckas verkligheten sällan med och det känns tyngande och som om jag på något sätt blivit omänsklig. Som dem.

Det är mycket omänskligt just nu. Isaac Asimov, autobots, förkromning av surfandet. Måste göra någonting som minner om hjärta för att inte järnet ska fälla ut från blodet in i hudcellerna och få mig att skina som titan.

9/12/10

Upp till anklarna i gristräck förbannade jag mitt tvåveckorsbundna skoval. De nyinköpta skinnskorna fläckades likt leoparpäls, den beiga sörjan som stänkte upp i smakfullt spridda prickar på det svarta.

Hur dagen flöt med en belåtenhet över att ha mött någon som jag värderingsmässigt klickade med. En idé om att inte vara förpliktigad att driva ett politiskt system och den ekonomiska maskinen, även om det i kantianska termer säkerligen skulle leda till en global katastrof. Kanske är vi värda att gå under om vi skapat en värld där ett svart, vridet begär är det blod som rinner i dess ådror, och försöker vi åderlåta den så dör vi alla. En återgång till ett naturtillstånd innan människans inträde. Kallas det rättvisa?

Döda världen. Faktiskt.

8/10/09

I ett bibliotek. Det är fullt av människor men jag är ensam och instängd. I hörlurarna ekar applåderna efter att den gamle komikerna dragit sitt årliga skämt i ny tappning. Den nye ständige sekreteraren stegar ut framför hopen av reportrar och in i radiolyssnarnas öron. Därefter – En tyska.

Jag beger mig hemåt efter en studiedag vars fokus stördes av prisutdelningen. Den och dessutom en aning om en huvudvärk som aldrig blommade ut. Den borde ha infunnit sig, men istället fick jag bara koncentrationssvårigheterna som brukar vara en följd av värken. Som rök utan eld. Blod utan sår, vår utan vinter.

17/8/09

Sjuttio fjuniga tonåringar i fullsatt sal, sen var där jag och kanske en och annan jämnårig. Äldst, mest erfaren och redan en skrivande person, jag är år framför dem. Ändå griper de ryttlande obarmhärtigt kring mina tarmar och kramar likt de blekt mjölkvita händerna hos pigan som drar livet ur kons ljuver.  bromsar har inte madibler likt andra rovinsekter, tex som de hos getingar och myror. Det är här jag ska vara, det känns rätt. Briljans och djup kommer till tals och jag är mer determinerad än någonsin förut. Ändå är väntan på att mitt namn ska ropas upp näst intill outhärdlig, för att bortse spjälkningen fokuserar jag på wikipediaartiklar om insekter som ligger flytande inom mig. de har istället likt forntida kattdjur sabeltänder som de skär ut köttstycken med, ibland skär de upp sår som de sedan slickar blod ifrån med sin familjetillhörande snabel. Oscar Raul, sådär, nu är jag inne, lägg ner nu. Men inga vapen läggs ner och jag skruvar besvärat på mig vilket får den hjulskodda stolen att gnissla mot golvet, min närmaste granne tittar undrade, idiot. bland boskap är bromsen fruktad som en bärare av mjältbrand, ingen information finns om att någon människa ska ha blivit smittad. Uppropet är över och jag skyndar ut och ned en våning till handikapptoaletten. Väl inne svartnar det för ögonen och jag förlöser något som inte kan vara livlöst, någon slags insekt. hästbromsen bett var mer fruktat än ormbett när jag som liten var den brunbrända huden som flagades över skärgårdsklipporna.

5/8/09

Att gråtande vakna från att nyss ha simmat i sin egen blodfyllda mun och sedan testa varje enskild tand med tungan för att försäkra sig om deras fortsatta förankring. Man tänker att det nog är på tiden att verkligen göra något åt den där tandstensbeläggningen och inte bara vara dentalt duktig två veckor inför kommande tandläkarbesök.

Av alla sätt att mötas.

23/7/09

Carnivale de sangre

Dick Cheney with cheese and the corpse of the Houdini of today, orphan cannelloni cabaret and the United Flats of Holistica, this worlds most inked infant with the skin crack music experience.

—

Visserligen hade vi skoj, men jag undrar vilken drivkraft som fick mig att skriva en sådan låttext. Var det för mig eller för nån annan. Jag är osäker. Poesilåten skall berikas med ny text inom kort, blod och skruvade skämt gör låten skämd.