27/4/10

Hastigheten i mitt framskridande mot årsdagen är allt beskedligare. Jag kommer ihåg hur det var för ett år sedan. Sol, sommar, vin och klippbad. Det fanns inte riktigt inspiration till att skriva varje dag. Än värre är det i år eftersom det just nu pågår ett fantastiskt evenemang i Sydafrika.

20/11/09

Hur har vaknat i en luftficka under rasmassor. Men från vad, hans minne var som avklippt, han kom ihåg själva händelsen. Flykten, paniken, människorna. Men miljön, det var otydligt. Alla dessa stenar måste ha varit sammanfogade i konstruktioner, de måste varit enorma.

Som uppflugen ur vattenytan efter minuter av att hålla andan drog han in så mycket luft när han vaknade att han det började flimra framför ögonen. Han var nära att svimma igen, men lyckades hålla sig kvar vid medvetandet. Ögonen som blinkande försökte få fram konturer ur omgivningen. En liten ljus springa några meter ovanför honom som fullständigt bländade honom, solen måste ha strålat rakt in på honom, väckt honom. Efter några minuter hade solsvedan i ögonen avtagit och han förstod att han befann sig i ett underjordisk rum av något slag. Väggarna hade rasat in men taket hade stått pall och gjort att han klarat sig oskadd från det som hänt, vad det nu var.

Hur skulle han komma ut.

27/8/09

Hur? Var? När? Varför? Vad?….ett till. Tomt.

… minnet sträcker sig ett par månader bakåt i tiden. Det var morgon och han vaknade av att regnet piskade över hans ansikte, han låg bland stenar och bråte ett bar trasiga byxor som enda klädnad. Innan det är det svart… inte ens det.

… att allt grus och alla stenar en gång på något sätt suttit ihop var hans teori, men varför, och vem skulle ha kunnat åstadkomma något sådant?

… solen stod lågt och det började bli något kallare. Igår var vädret likadant.

… varför, det var den fråga som alltid fanns i huvudet. Varför hade han fått det som alla andra mer eller mindre verkade sakna, språket.

… han var en människa, det var han säker på. Ett pappersblad med en bild på en människa och hur den såg ut på insidan hade lärt honom inte bara vad han var, också att det fanns väldigt mycket inuti honom.

22/8/09

För att pröva ett obekant begrepp

Ante scriptum:

Alla dessa ord han bar omkring på utan att förstå var de kom ifrån, vad de egentligen betydde och hur de hamnat i just hans huvud. Det var underligt. Ta ordet linolja som exempel, vad sjutton kunde det vara för något? Att det var tvådelat hade han listat ut då klangen i olja lät vagt bekant, men lin, nej det var verkligen obegripligt, kanske var det inte ens ett ord? Samtidigt fanns i hans sinne ord han förstod och som han visste vad de syftade på; Sol, katt, sand, storm, vind och burk.

Just en burk låg nu vid hans fötter när han böjde sig ner för att plocka lämpliga stenar att kasta mot katten. C-I-D-E-R stod i stora gula bokstäver över den i övrigt svarta burken. Det ringde ingen klocka, men så mycket kunde han föreställa sig att det antagligen handlade om något som tidigare funnits i burken eller något som skulle placeras i burken. Alternativt var det något man skulle akta sig för, denna förståelse tillämpade han på de flesta föremål med oförklarlig text tryckt på, allt sedan en förpackning med en till synes välsmakande vätska visade sig vara gift, aldrig mer S-Å-P-A.

Men det var något med hur texten var skriven över burken, vackert, snirkligt, som drog den honom till sig och sa, jag är din vän. Nej, det här var något helt annat än det där blåa i såpa.

21/8/09

En häftig pust och som på signal letade sig en ensam strimma sol ner från himlen. Och sedan en. Och sedan en.  Som hade  molnytan spruckit upp i limningen, en skiva som någon böjt och knäckt itu, eller som snabbt sprickande is på film, en oåterkallelig reva.

Ett kort ögonblick stod han med blicken vänd rakt mot den framsprickande solen, som barnet som försöker fånga en geting med handen. Den stickande, brännande smärtan någonstans inne i huvudet påminde honom om solens styrka och fick honom att vända sig tvärt om med handen framför ögonen.

Han såg den fortfarande, solen, som en vit, lysande boll på insidan av ögonlocken, fastetsad men samtidigt dansande upp och ner.

19/7/09

Idag kom en mycket nära vän hem från bortre orienten. Hemvändaren och jag möttes nere hos Gali för kaffe och planering inför kommande ärtsoppsbestyr. Gali klagade och såg utled ut, han får aldrig vara ledig längre, upphör aldrig att förvåna genom att ändå vara kvar vid fiket. Hemvändaren och jag pratade om böcker och framtida studier, om missade tentor för fem år sedan som man borde, men antagligen inte kommer att ta tag i, musikspelande och lägenhetsköp. Han, liksom jag, vurmade för Åsa Linderborgs Mig äger ingen, med den skillnaden att han ogillar hennes politiska färg. Vi är ändå rätt olika trots vårt starka band.

När jag promenerade hem låg han i solariesol för att ge sken av att ha varit utomlands. Det har han, men solen i orienten är för stark för att vistas i.