18/12/10

Det pågår något väldigt fint och viktigt på twitter och du bör vara med där och ta del av det. Gå till #prataomdet . Människor som berättar om saker de inte vågar prata om annars. Övergrepp och missförstånd mellan två personer. Ömhet som övergår i våld.

Jag har under ett par dagar funderat på situationer som jag själv vill dela med mig av. Det är så fruktansvärt svårt eftersom det är ett så jobbigt ämne, vilket är anledningen att jag ändå känner mig tvungen. Anledningen till att jag tycker det är så bra och viktigt att så många har vågat berätta.

Det här handlar indirekt om mig. Mer om min reaktion.

Jag var ca 20 år och var ihop med en tjej. Vi hade en gemensam kvinnlig bekant som var väldigt mycket ute och festade och som ofta hamnade hemma hos killar. En kväll var hon hemma hos två andra bekanta till oss, killar. Vad jag har förstått blev de alla tre väldigt fulla och en av killarna hamnar i säng med vår tjejkompis. Av det jag fått höra så hände det inte så mycket just då. De somnade istället. Tjejen berättade att hon sedan hade vaknat av att killen var inne i henne, hon skrek ”nej” utan att han slutade. Hon knuffade bort honom och sprang ut. Till slut kom hon hem till min flickvän och berättade för oss båda. Han förnekade allting, att de hade varit med på det båda två.

Det jag skäms över är att jag inte tog det på allvar. Han som hon påstod hade våldtagit henne var en bekant, inte nära vän, men ändå en som jag ansåg mig känna. En som jag inte trodde skulle kunna göra något sådant. Min flickvän var rasande på mig och jag förklarade min ståndpunkt med att jag trodde att hon först hade varit med på det, för att sedan vakna till ur fyllan.

Och det. Det är ju verkligen ingen ursäkt eller ens rimlig förklaring. Det vet jag ju nu. Och jag skäms. Skäms över att jag inte trodde på henne, hon som var min vän.

Förlåt. Jag var ung och dum. Men jag har förändrats.

Hoppas det kan hjälpa någon. Fortsätt att prata om det!

7/5/10

Ännu en minnesanteckning från förra veckan:

29/6 2.47

Det finns väldigt många litterära skatter bland tv- och dataspelen. Kanske främst bland dataspelen, då de lämpar sig bättre för långsammare plot och längre dialogstycken.

Mina funderingar kring detta har delat upp kvalitéerna i olika delar.

Först finns de finlitterära, eller i alla fall sådana spel som försöker vara det, bitvis. Jag tänker främst på Baldur’s Gate-serien och alla de spin-offs och spel som sprungit ur dess framgång. Det är egentligen inte den vanliga protagonistdialogen som är särskilt höghaltig. Istället tänker jag på alla de NPC’s(NonPlayingCharacters) som man stöter på i spelet. Flera av dessa är barder, skalder, poeter, musikanter, lögnare, towncriers, osv. Här finns de som använder ett fint välformulerat och smyckat språk, men samtidigt finns det dåliga poeter. Gjorda dåliga. Inte den typen av NPC’s som blir dåliga för att den som skrev dialogen var usel, tvärtom. Många textstycken i Baldurs Gate är så bra att jag har starka minnen av dem från spelupplevelsen. Dessutom har just det spelet haft stor roll i min inlärning av det engelska språket – vilket till viss del gjort att jag lärt mig ord som inte alltid är lätta att hitta användning för. Se till exempel följande citat från Baldurs Gate, då ens protagonist med följe möter en av många prisjägare:

Greetings mercenaries! I am Silke, thespian extraordinaire.

Jag var 13-14 år när jag spelade igenom Baldurs Gate för första gången. Min engelskaundervisning var väldigt bra tyckte jag då, vi fick prata mycket och läsa en hel del enklare böcker. Men, vad fick vi egentligen för djup i det språk vi fick lära oss att vi hade lärt oss? Det djup som gör att vi i svenskan kan säga samma sak på 3-4 olika sätt. Ovanstående citat bjöd mitt snäva engelska vokabulär på tre lärdomar.

Mercenaries – legosoldater. Inte ett ord som vår engelskalärare ansåg att vi skulle kunna, det togs aldrig upp. I dess ursprungliga mening är kanske användningsområdena också få, men som liknelse när man till exempel pratar om en politiker så är det ett utmärkt ord.

Thespian – skådespelare. Ett annat ord för actor. Jag har aldrig fått användning för det, men bara att ha det med sig ger mig ett val när jag ska prata om skådespelare.

Ordföljden thespian extraordinaire, fick mig att inse något om engelskans ordföljd, hur det går att lägga till adjektiv och adverb efter substantiv på ett sätt som inte gör sig lika fint i svenskan.

Alla barn borde sättas att spela Baldur’s Gate-liknande spel. Framförallt är det viktigt att det är spel med mycket dialog, att den är utskriven så att man kan följa med samtidigt som man hör karaktärerna prata och att det inte är spel som är så tråkiga och tillrättalagda att de stöter bort barnen. Det, Jan Björklund – eller kommande rödgrön utbildningsminister, vore något att ta tag i.

Jag ber om att få återkomma i ämnet, det ligger mig varmt om hjärtat.

20/1/10

Natten ekar ut längre än vad som var planerat. Eftersom detta är ett minne vet jag inte vad jag ska skriva, eftersom jag i själva verket hänger med ögonen över ett tangentbord 17 dagar bort.

Hur långt skulle jag vara tvungen att åka med ljusets hastighet för att kunna se 17 dagar bakåt i tiden, om jag tittade tillbaka med en kikare mot jorden?

Det är ändå något med nätter. En falsk känsla av ensamhet. Hur många är det inte som sitter, precis som jag, och skriver på sin blogg just nu. Ändå är det ofrånkomligt. Det är relativt tyst, frånsett diverse människoljud som fortplantar sig genom huset – på gott och ont, och även ens digitala länkar med omvärlden och närvärlden går på sparlåga. Det är kvällar som den här som bör följas av en ledig dag. Om ändå.

22/12/09

Det finns gränser för hur mycket man kan minnas. Lagringskapaciteten är enorm, men inte oändlig. Ändå håller det här faktumet på att falla sönder. För varför ska vi minnas allt i huvudet, när vi kan få hjälp att minnas av diverse apparater. Vem behöver vara allmänbildad när wikipedia finns? Vem behöver kunna tysk grammatik när google finns? Att kunna vara det i realtid, visst. Men att kunna göra sig förstådd på all världens språk med en viss fördröjning, googletid, det är fantastiskt.

5/12/09

Minne: Det var dagen då vi satt tysta och bara tittade varandra i ögonen och sög in uppenbarelsen av den andra, energi som strömmade från två hjärtan, genom ådror och kapillärer i våra armar över bordet.

20/11/09

Hur har vaknat i en luftficka under rasmassor. Men från vad, hans minne var som avklippt, han kom ihåg själva händelsen. Flykten, paniken, människorna. Men miljön, det var otydligt. Alla dessa stenar måste ha varit sammanfogade i konstruktioner, de måste varit enorma.

Som uppflugen ur vattenytan efter minuter av att hålla andan drog han in så mycket luft när han vaknade att han det började flimra framför ögonen. Han var nära att svimma igen, men lyckades hålla sig kvar vid medvetandet. Ögonen som blinkande försökte få fram konturer ur omgivningen. En liten ljus springa några meter ovanför honom som fullständigt bländade honom, solen måste ha strålat rakt in på honom, väckt honom. Efter några minuter hade solsvedan i ögonen avtagit och han förstod att han befann sig i ett underjordisk rum av något slag. Väggarna hade rasat in men taket hade stått pall och gjort att han klarat sig oskadd från det som hänt, vad det nu var.

Hur skulle han komma ut.

16/11/09

Under ett utskjutande klippblock satt Miranda och Cider och tittade på varandra och på det regn som piskade marken framför dem och som hamrade sitt melankoliska budskap in i deras hjärnor tills deras blickar fastnade någonstans i fjärran och liksom försvann och fastnade på samma gång. Miranda frös egentligen något förskräckligt men darrade inte utan var bara vagt medveten om kylan, han reste inuti sig själv och framför hans förlorade ögon utspelade sig något som han inte hade sett förut, ett minne han inte visste att han hade. Brinnande skyar och hedar i rött och springande människor som flydde från något som han inte kunde se och hur han tvärt emot alla andra tagit skydd i någon slags lucka i marken. Hur luckan stängts och han därefter fallit handlöst av chocken av ett ofattbart vrål, ett ljud med en klang så skarp att köttet tycktes släppa i fästena från hans skelett, resonansen som ekade i valv efter valv inom honom. Hur han somnat. Dött. För att vakna först långt senare.