15/12/09

Smörjer skarvar, trösklar och gömslen med ättika. Tanken är att utrota små, vänliga varelser som tyvärr inte är trevliga att få in i lägenheten. Silverfiskar. Dessutom blir Q tokig på dem, och vad gör jag inte för att göra henne glad. Men att man skulle fortsätta sina dagar som exekutor, det hade jag aldrig kunnat tro.

Som låg det i tiden köpte jag idag ”Jag var en arier” till min mor. Den kan hon behöva. Tillhörande generationen som fortfarande använder sig av ord som får mina kinder att hetta. Av ilska.

10/11/09

De tre satt tysta kring elden. Ingen av dem hade vana av att prata med andra. Miranda brukade prata med sig själv och Cider, de två andra hade ingen att samtala med. Miranda funderade åter igen på om Ödeslandet de levde på för länge sedan hade varit fyllt av människor, det fanns så mycket som tydde på det. Saker som verkade gjorde för att användas av honom, i mängder, som till en gigantisk by. Människorna måste ha kommunicerat fritt med varandra, som han kände att han kunde. Vore det så kvarstod ändå frågan varför han verkade kunna allt och de övriga i stort sett ingenting.

Opel vred på kaninen som låg spetsad över elden.

Snart

Gott

Nordpolen slickade sig om munnen. Cider, som satt bredvid henne, gjorde likadant.

6/11/09

Nordpolen låg utsträckt på ett klippblock med ett grässtrå i mungipan. De blonda håret låg klibbigt mot pannan och glänste flottigt i solskenet. Miranda såg henne på långt håll, hon gjorde verkligen inget för att gömma sig. Han steg försiktigt fram och undvek kvistar som riskerade att röja hans ankomst.

Du är tyst som ett oväder, Miranda.

Hennes ord fick honom att frysa i steget, hur kunde hon ha hört honom?

Kom fram där ifrån!

3/11/09

Det här med tatueringen var nog ett misstag. Det ger Miranda alldeles för mycket substans, han ska vara höljd i dimma och opåtaglig. Min text ska inte bli Lost. Ordvitsandet å sido, allvaret ska vara den tydligaste inriktningen för projektet. Allt annat går och får i mindre utsträckning förekomma.

Fast om jag låter Cider ha en streckkod tatuerad på sin pälsiga mage kanske jag blir rik?

9/9/09

De andra pratade, visst, men hade de egentligen ett språk? Rop och korta meningar utan större intention än att påkalla uppmärksamhet eller att uttrycka ett visst begär, det var mer en instinkt, något som de gjorde utan reflektion. Ändå var våra språk gemensamma, jag förstod dem och de förstod – i den utsträckning jag använde mig av enklare ord – mig. Vem, eller vad, hade gjort att vi utvecklats olika?

Han var upplyst, resonerande och vältalig. Men ensam om det.

26/8/09

Nordpolen mötte stumt hans blick, hon hade inga ord, hade hon ens tankar? Tankarna tar vid när orden finns att bilda dem, det hade han kommit fram till under den långa tid han haft att ensam fundera. Vad finns innan orden?

Bilder, självfallet. Men kräver inte vissa bilder en viss text för att förstås? Eller är det kanske precis tvärtom, när orden förorenar föremål upphör de att vara det de en gång har varit, de blir mer än det ursprungliga. Ordet människa innehåller väsentligt mycket mer än det rent anatomiska som föremålet människa utgörs av.

22/8/09

För att pröva ett obekant begrepp

Ante scriptum:

Alla dessa ord han bar omkring på utan att förstå var de kom ifrån, vad de egentligen betydde och hur de hamnat i just hans huvud. Det var underligt. Ta ordet linolja som exempel, vad sjutton kunde det vara för något? Att det var tvådelat hade han listat ut då klangen i olja lät vagt bekant, men lin, nej det var verkligen obegripligt, kanske var det inte ens ett ord? Samtidigt fanns i hans sinne ord han förstod och som han visste vad de syftade på; Sol, katt, sand, storm, vind och burk.

Just en burk låg nu vid hans fötter när han böjde sig ner för att plocka lämpliga stenar att kasta mot katten. C-I-D-E-R stod i stora gula bokstäver över den i övrigt svarta burken. Det ringde ingen klocka, men så mycket kunde han föreställa sig att det antagligen handlade om något som tidigare funnits i burken eller något som skulle placeras i burken. Alternativt var det något man skulle akta sig för, denna förståelse tillämpade han på de flesta föremål med oförklarlig text tryckt på, allt sedan en förpackning med en till synes välsmakande vätska visade sig vara gift, aldrig mer S-Å-P-A.

Men det var något med hur texten var skriven över burken, vackert, snirkligt, som drog den honom till sig och sa, jag är din vän. Nej, det här var något helt annat än det där blåa i såpa.

15/7/09

Han som hoppade av och jag gick Söder ner och funderade över vad man ska jobba med, om det man egentligen vill är att skriva. Hans idé var att ev. börja jobba som tunnelbaneförare, min att kombinera journalistiskt arbete med privat skrivande. Jag undrar om inte hans sätt är bättre. Mer tid. Fler folk. Närmast allt.

Jag ligger verkligen i startgroparna för att börja skriva om mitt stora projekt. Från början, med mitt nuvarande språk men med bakspegeln inställd på de där otydliga åren som var. Gör jag det bara kommer det bli fantastiskt.

Orden börjar nu.