2/4/10

Igår funderade jag över att bryta upp min haltande kronologi och börja skriva mer sporadiskt. Efter en överläggning med mig själv bestämde jag mig för att fortsätta på min inslagna linje, åtminstone tills att jag hunnit ikapp mig själv, eller fram till att jag skrivit 365 inlägg, dvs ett år.

STOPP

Igår kväll låg jag och Q nedsjunkna i vår pösiga soffa och tittade på Maria Larssons eviga ögonblick, eller rättare sagt, vi tittade väl kanske på en tredjedel. Sen blev vi för trötta. Men under den tid vi tittade slog det mig hur mycket det var som påminde mig om Fogelströms Mina drömmars stad. Även om boken utspelar sig ett halvt århundrade innan filmen utspelar sig så finns likheterna där. Daglönarna, strejken, revolutionsandan, levnadsförhållandena, spriten och berusningen, smutsen.

Jag blev sugen på att fortsätta läsa om Hennings släktingars öden i de följande böckerna. Q har dem ståendes här i bokhyllan, så kanske jag läsa bok nummer två någon gång i sommar. Ute på Djurö när regnet öser ner och jag sitter mitt emot far som läser något annat, vi dricker kaffe och calvados. Jag längtar.

5/1/10

Berättartekniker verkar vara vad vi behöver lära oss nu. Till morgondagen ska vi ha läst bland andra Orwell, och det bådar ju på något sätt gott. Men ändå känns det som att de tekniker vi ska prata om inte håller sig på det litterära planet, hur vi än väljer att skriva ska det vara kort. Punkterat. Snabbt. Rappt. Klart.

4/1/10

I jakten på verkligheten får man riva sig genom sida upp och sida ner med sina järvklor i titan. I jakten på verkligheten, när allt egentligen är en fråga om att minnas hur det egentligen var, för att få det att se ut som ett direktreflekterande, så rinner paniken som äggvita utmed ryggen och ner mot byxlinningen. Det är determinism upphöjt i två, att veta vad man gjorde och skriva lite snitsigt om det, när man redan då var förutbestämd att göra det. Det är dubbelt upplyftande, dualistiskt medglidande och friktionsfritt i sitt genomförande.

3/12/09

De upplysta och lärda slängde åsikter över bordet, över huvudet och det greppbara. Och lilla jag skrev ned allt de sade, alla små korn av visdom som kunde tänkas användbara.

11/11/09

Jag skriver om små astmatiska barn men vet inte om det duger. Kanske är det inget värt eftersom någon annan redan har skrivit, om bandy. Det är förvirrade budskap från skolan just nu.

STOPP

Med Miranda och Cider går det framåt. Det känns som att jag har producerat en hel del, men utan att egentligen komma på vad den mystiska huvudkonflikten egentligen består utav. Mystisk är den i alla fall. Kanske behöver man inte riktigt veta vad det handlar om, tanken är ju faktiskt att det ska bildsättas till en serie, förutsatt att min vän J hittar en motivation.

30/10/09

Det här är första gången jag skriver något. Någonsin.

Han vred på den lilla stumpen som han hittat under en sten, inrullad i en plastpåse.

Jag visste direkt vad det var. Penna av blyertsvariant, grafit.

Han tittade ner på Cider som satt vid hans fötter och tittade upp på honom, hon såg ut att undra vad han höll på med.

Katten står mig alltjämt nära. Jag har upptäckt vad den gör för mig. Ett välbefinnande av att inte vara ensam. Det är vi två. Mot bönderna i öst, mot Nordpolen. Mot Opel. Varje gång hon ger sig iväg för att jag våndas jag, orolig över att hon inte ska komma tillbaka. Den är mig kär.

21/10/09

Det yttrade sig först bara som en förkylning, han nös och hostade kanske något mer än vanligt, men det var inte mer än att det kunde tas för en vanlig höstsnuva. När han började höra ljud inne i huvudet och fick vridande huvudvärk om kvällarna so han förstod att det kanske var något mer. När hans hand oprovocerat började skriva små meningar när han försökte skriva svar på en tenta, förstod han att något var fruktansvärt fel.

Från att ha skrivit ”…internet har betytt enormt mycket för demokratin, alla med en uppkoppling har tillgång till all information. Problem uppstår dock…” hoppade hans hand till och började skriva i ett helt annat hörn av papperet.

”Hej, kan jag snälla få komma ut”, han tittade på texten och visste inte vad han skulle göra.

Osäker på om han blivit helt sinnesrubbat skrev han ”hej” under det kryptiska meddelandet. Han tittade omkring sig för att se om någon undrade vad han höll på med, men alla hans klasskamrater satt djupt försjunkna i tentan.

18/9/09

Så löste det sig då till slut. I mitten av riket kommer jag tillbringa två mörka veckor på tidningsredaktion. Skriva, fota, redigera. Koka? Vilka mina uppgifter än blir ska jag gå dem till mötes med så blottlagda tandhalsar och så varma ögon att en oro för mitt mentala tillstånd kan vara på sin plats.

24/8/09

Kort presentation, vilka är ni?

Jag gillar att skriva : 2

Att skriva har alltid varit ett stort intresse: 4

Har liksom övriga lätt för att skriva: 3

Jag har alltid skrivit: 5

Jag skriver mycket: 1

17/8/09

Sjuttio fjuniga tonåringar i fullsatt sal, sen var där jag och kanske en och annan jämnårig. Äldst, mest erfaren och redan en skrivande person, jag är år framför dem. Ändå griper de ryttlande obarmhärtigt kring mina tarmar och kramar likt de blekt mjölkvita händerna hos pigan som drar livet ur kons ljuver.  bromsar har inte madibler likt andra rovinsekter, tex som de hos getingar och myror. Det är här jag ska vara, det känns rätt. Briljans och djup kommer till tals och jag är mer determinerad än någonsin förut. Ändå är väntan på att mitt namn ska ropas upp näst intill outhärdlig, för att bortse spjälkningen fokuserar jag på wikipediaartiklar om insekter som ligger flytande inom mig. de har istället likt forntida kattdjur sabeltänder som de skär ut köttstycken med, ibland skär de upp sår som de sedan slickar blod ifrån med sin familjetillhörande snabel. Oscar Raul, sådär, nu är jag inne, lägg ner nu. Men inga vapen läggs ner och jag skruvar besvärat på mig vilket får den hjulskodda stolen att gnissla mot golvet, min närmaste granne tittar undrade, idiot. bland boskap är bromsen fruktad som en bärare av mjältbrand, ingen information finns om att någon människa ska ha blivit smittad. Uppropet är över och jag skyndar ut och ned en våning till handikapptoaletten. Väl inne svartnar det för ögonen och jag förlöser något som inte kan vara livlöst, någon slags insekt. hästbromsen bett var mer fruktat än ormbett när jag som liten var den brunbrända huden som flagades över skärgårdsklipporna.