Har påbörjat en två veckor lång vistelse i mitt alldeles egna gröna helvete. Har med mig människohamn och walden att läsa, nu när jag precis blivit klar med allt går sönder.
Det känns spännande och modernt att sommarblogga VIA sin mobil.
Har påbörjat en två veckor lång vistelse i mitt alldeles egna gröna helvete. Har med mig människohamn och walden att läsa, nu när jag precis blivit klar med allt går sönder.
Det känns spännande och modernt att sommarblogga VIA sin mobil.
Nu har mycket stannat upp. Skolan är slut. Visserligen har jag ett reportage att skriva över sommaren. Men augusti känns så avlägset att jag inte orkar bry mig om det just nu. Många av kamraterna från klassen har åkt hem till sina hemstäder. Och jag, jag väntar bara på att bli ledig från jobbet, få fylla år, fira midsommar och njuta av fyra veckors semester.
Och jag längtar efter mitt gröna helvete. Djuren.
För idag är det inte den 23e april, det är den 9e juni.
I det gröna, vinterklädda, helvetet tror jag minsann att jag lyckades hitta mig ett svart hål. I alla fall en idé som möjliggör det tidshopp jag så länge försökt göra. Jag antar jag kommer sugas ner om ett par dagar, det kräver sin lilla tid att aktivera det nämligen. Och tid, komiskt nog, är inget jag har nu heller.
Nyåraftonen i all sin svavelboas prakt. Kvastar av gnistor som täcker valven ända ut i obygden. Ute i det gröna helvetet, för årstiden klädd i vitt, satt jag med Q och hennes familj. Instängda bakom snövallar, extrema minusgrader och maltwhiskyångor njöt vi i stora drag.
Och ljuden från den sprakande brasan var den bästa starten på ett år jag fått. Meditationen.
Första dagen julfirande. Som hertig hämtades jag i brittisk kattbil och for mot det förr så gröna helvetet, nu skrudat i vit fromage.
Vita små kullersnöslyktor, en synnerligen sprakande brasa och den utomordentligt välsmakande maten. Och efter mat, klappbyte och därpåföljande struvor var det marsch i säng. Och där drömde jag om stjärnhimlar, lämlar och evighetsmaskiner.
I korthet:
Det gröna helvetet visade sig inte bara finnas även här, det har sitt verkliga epicentrum i trakterna kring Balaton. Det är något med vattnet, saltavsaknaden, som får grönskan att växa sig massiv, liksom full. Träd som i Sverige bara är klädda högst upp är här oroväckande gröna ända nerifrån marknivå. Det är murgrönan som gör det, den täcker nästan varenda stam och sträcker sig upp mot kronorna, som i ett försök att kväva sin värd.