7/10/10

Vilken paus. Så nödvändig.

På läsfronten detta nytt: har precis börjat läsa Tysk Höst av Stig Dagerman, som en del i den bokcirkel som jag och några klassvänner bestämt oss för att ha. Har än så länge bara kommit några sidor, men vilka bilder han målar upp. Samtidigt är det ju, för mig som aldrig läst Dagerman eller annan med honom samtida verklighetsskildrare, något nytt. Alltså, Tyskland efter kriget. Vad har man hört om det? Lärorikt är bara ett ord, men det passar ganska bra för min upplevelse.

Idag fick Mario Vargas Llosa nobelpriset i litteratur. Har absolut ingenting att säga om det, varken valet eller honom som person. Jag har aldrig hört talas om honom. Trots detta kunde jag inte hålla mig ifrån att på stört införskaffa en bok av honom. Nå, detta var kanske en sanning med viss modifikation. Beställningen ska skickas inom 31-33 dagar, det upplevdes dock som ”normalt” av leverantören. Normalt.

17/5/10

Minnesvärda födelsedagar i lästa böcker, ur minnet. Ganska svårt att komma ihåg just specifika födelsedagsscener, men here goes:

…

….

Det här är ju helt sjukt. Jag kommer inte på en enda sådan scen. Nyss ställde jag mig framför bokhyllorna och lät blicken gå från bok till bok. Ingenstans sa det pling, aha.. en födelsedagsscen. Det kändes som att det brändes mycket kring Daniel Sjölins böcker, att det måste nämnas i någon av Murakamis böcker och att det antagligen fanns ett firande i Rhineharts Tärningsspelaren. Men att jag säkert kunde säga något? Nej.

Kanske håller sig många författare undan just födelsedagsscener. De kan ju vara svåra att få verkligen, eftersom verklighetens födelsedagar sällan är så fantastiska som de gestaltas i filmer. Djupt tragiska socialfallsfödelsedagar smälter nog inte heller helt bra. För födelsedagar är ju egentligen varken till eller från, när det väl kommer till kritan.

Ställt hopp och förväntningar. Svarta hål och uppenbarelser.

16/5/10

Det med Walden som tilltalar mig så mycket är att det inte är en roman i dess egentliga mening. Jag ser den snarare som en handbok i att leva, så som Thoreau ser på det. Hans syn är ibland rätt underlig och en smula unken, tex hans syn på fattigdom. Men vad vet jag, han kanske ändrar sig på den punkten längre fram i boken.

Något jag däremot uppskattar väldigt mycket är hans tankar kring ägande och objekt, att han redan då – boken publicerades 1854 – såg hur människor som ägde hus, mark, prylar och företag lät sig själv ägas av just de sakerna. Att omtanken om varje enskilt objekt omsätts i tid som läggs på dessa, tid som man – enligt Thoreau – bör lägga på saker som man verkligen vill göra, som att läsa till exempel.

15/5/10

Trots min nu låga skrivfrekvens har denna tvåveckorsperiod slagit alla oproduktivitetsrekord. Anledningarna är två. Dels har jag läst väldigt mycket i Walden, vilket inte innebär att jag läst mer än halva. Den är oerhört intressant och filosoferande, verkligen en bok i min smak, men den kräver sin noggranna läsning. Det är inte Murakami helt enkelt.

Anledning nummer två är av mer digital art. Mycket av min tid har spenderats 60 000 ljusår bort, i Koprulusektorn. Starcraftvisionen uppskattar jag väldigt mycket, dels för den väldigt tilltalande historien (det vimlar av hjältar av hollywoodsnitt, lätta att ta till sig. Det vimlar dessutom av kulturella referenser, tex passerar både The Dig och Welcome to the Jungle perifert.), men också för att det finns en skillnad mot många andra scifi-spel. I de båda SC-spelen utgörs den mänskliga armén till stor del av expendables, precis som i nutidens verklighet, inte intergalaktiska hjältar av kunglig börd i gyllene kappor. Istället är fotsoldaterna slitochsläng-material med kort livstid, något de tacklar genom att knarka, säkert också det en viss överensstämmelse med verkligheten.

När jag skriver detta söker jag efter liknande inlägg och hittar, om än inte ett på pricken likadant – men, ett som är inne på just det här. Socialrealismen som där nämns är väldigt närvarande i spelet. Kanske är det inte så konstigt när en av de stora förlagorna är boken/filmerna Starship Troopers, vilket gör sig påmint oupphörligen.

På tal om böcker och socialrealistisk scifi så kommer jag att tänka på I, robot av Isaac Asimov. Den komplexa robotvärdeteorin kombineras med utrangerade mineralgruvor på avlägsna asteroider. Även Stiftelsetrilogin, som jag läste för för länge sedan – inser att jag måste läsa om den, är – som jag kommer ihåg det, inne på det här spåret. Det är  den högteknologiska vardagen som är det väsentliga, inte det högteknologiska i sig.

14/5/10

Post nr 362. Funderande logg.

Nu har jag snart gått mitt varv runt det där året. Trots att jag mer och mer halkat efter den verkliga världen har jag på något vis hållit modet uppe och tänkt att jag skulle komma ikapp. Det kommer jag inte göra. Just nu ligger jag två och en halv månad efter, det är 75 inlägg på ett ungefär.

Vad jag däremot har lyckats med är att hålla mig till det jag satte mig själv att uträtta. Skriva om böcker, skrivande, filosofi och kultur. Ibland har kopplingen möjligtvis varit något lös, men den har funnits någonstans, långt bak i mitt huvud om inte annat.

När jag snart går i mål tänker jag inte slå av på tempot. Om jag kan ska jag skriva mer. Men dagboksförandet ska inte vara ett mål i sig. Istället kommer jag, när den deterministiska kalendern slå året, hoppa fram till aktuellt datum och börja skriva under rätt dag.

15/4/10

Korsutdragen från böcker fick vänta. Istället infann sig en otrolig panik över faktumet att jag och Q ska ha inflyttningsfest under kvällen. Vi kokade pasta, hackade grönsaker, städade, köpte öl och vin. Ska bli intressant att se hur vissa av ens mindre vuxna bekanta beter sig när en städad inställning till spektaklet är pådyvlad av värdarna. Alt. inte.

9/4/10

Åh, idag såg jag Sara Stridsberg på spårvagnen. Det var fint, jag satt och lyssnade på ett P1-inslag om Lars Vilks när hon uppenbarade sig med sitt barn. Lite star struck blev jag ändå, försökte att inte stirra men kände hur jag ofrånkomligen tittade mot henne och kunde inte sluta le. Jag som inte ens läst någon av hennes böcker. Men hon var så bra på det författarsamtal jag var och lyssnade på. Sen har jag ju gett min far drömfakulteten i edukativt syfte, så det finns ändå en personlig koppling. Blev väldigt sugen på att ta mig igenom hennes författarskap.

6/4/10

Idag har jag och Q sorterat ihop våra böcker i bokstavsordning inom fyra olika kategorier: Prosa, Lyrik, Studieböcker vi sparar och Lexikon. Det känns väldigt bra. Vi blandade kartnonnage, pocket och storpocket så bokbilden är väldigt levande och varierande.

Visst är det härligt när man hittar böcker som man har glömt att man hade. Under sorteringen dök Ett moln i byxor av Majakovskij upp. Jag har redan tittat ut den som nästa läsobjekt.

29/3/10

Nya böcker i ett paket på väg till mig.

- 1 st De omänskliga : berättelser om poli... (9789185849277) à 159.00 kr 

- 1 st Purple Hibiscus (9780007189885) à 102.00 kr 

- 1 st Lilla stjärna (9789170374036) à 179.00 kr 

Hade väl egentligen köpstopp. Men när jag ändå måste köpa den första boken i listan för skolläsning, så kändes det rätt att köpa de andra två böckerna som jag varit sugen på under lång tid.

3/3/10

Det är lite med väldigt bra böcker som med väldigt bra förhållanden. När de tar slut infinner sig en väldigt vemodig och dyster känsla. När jag har läst ut vissa böcker är det ibland nära till tårarna. Inte för att slutet var speciellt sorgligt. Nej, vissa böcker drar helt enkelt in mig så pass mycket att jag inte vill komma ut ifrån den. Jag vill stanna i boken och när det inte längre är möjligt och boken är utläst, då är det inte boken som blir dumpad. Det är jag. Jag som inte får vara kvar i världen som jag levt i under läsningen.

Det finns många böcker då denna känsla infunnit sig och det känns svårt att egentligen ta fram den allra bästa. Men på förekommen anledning försöker jag nu.

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Jag läste denna bok för ca två år sedan och var mitt uppe i en väldigt språkutvecklande fas för egen del. Jag älskade denna bok. Fel. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt på absolut alla sätt jag kan komma på. För historien, för utformningen av karaktärerna, hur boken faktiskt ser ut, de visuella inslagen i boken, hur händelserna sätts in både i ett historiskt och ett aktuellt perspektiv. Framförallt är Oscar som protagonist alldeles underbar, av uppenbara skäl(EHOON-internskämt, bara det en anledning att läsa boken). Ett geni till barn som får för sig helt otroliga saker och som upplever händelser utöver det normala, och som bär på en fruktansvärd hemlighet.

MEN. Antagligen finns andra böcker som vid en samtida läsning skulle vara ännu bättre. 1984, A Clockwork Orange, Världens sista roman, Wind-up Bird Chronicle, vilken novell som helst av Borges, osv… Men Foers bok ligger dels relativt nära i tiden och är dels en bok som jag väldigt gärna vill prata mig varm om.