20/1/10

Natten ekar ut längre än vad som var planerat. Eftersom detta är ett minne vet jag inte vad jag ska skriva, eftersom jag i själva verket hänger med ögonen över ett tangentbord 17 dagar bort.

Hur långt skulle jag vara tvungen att åka med ljusets hastighet för att kunna se 17 dagar bakåt i tiden, om jag tittade tillbaka med en kikare mot jorden?

Det är ändå något med nätter. En falsk känsla av ensamhet. Hur många är det inte som sitter, precis som jag, och skriver på sin blogg just nu. Ändå är det ofrånkomligt. Det är relativt tyst, frånsett diverse människoljud som fortplantar sig genom huset – på gott och ont, och även ens digitala länkar med omvärlden och närvärlden går på sparlåga. Det är kvällar som den här som bör följas av en ledig dag. Om ändå.

5/12/09

Minne: Det var dagen då vi satt tysta och bara tittade varandra i ögonen och sög in uppenbarelsen av den andra, energi som strömmade från två hjärtan, genom ådror och kapillärer i våra armar över bordet.

20/11/09

Hur har vaknat i en luftficka under rasmassor. Men från vad, hans minne var som avklippt, han kom ihåg själva händelsen. Flykten, paniken, människorna. Men miljön, det var otydligt. Alla dessa stenar måste ha varit sammanfogade i konstruktioner, de måste varit enorma.

Som uppflugen ur vattenytan efter minuter av att hålla andan drog han in så mycket luft när han vaknade att han det började flimra framför ögonen. Han var nära att svimma igen, men lyckades hålla sig kvar vid medvetandet. Ögonen som blinkande försökte få fram konturer ur omgivningen. En liten ljus springa några meter ovanför honom som fullständigt bländade honom, solen måste ha strålat rakt in på honom, väckt honom. Efter några minuter hade solsvedan i ögonen avtagit och han förstod att han befann sig i ett underjordisk rum av något slag. Väggarna hade rasat in men taket hade stått pall och gjort att han klarat sig oskadd från det som hänt, vad det nu var.

Hur skulle han komma ut.

16/11/09

Under ett utskjutande klippblock satt Miranda och Cider och tittade på varandra och på det regn som piskade marken framför dem och som hamrade sitt melankoliska budskap in i deras hjärnor tills deras blickar fastnade någonstans i fjärran och liksom försvann och fastnade på samma gång. Miranda frös egentligen något förskräckligt men darrade inte utan var bara vagt medveten om kylan, han reste inuti sig själv och framför hans förlorade ögon utspelade sig något som han inte hade sett förut, ett minne han inte visste att han hade. Brinnande skyar och hedar i rött och springande människor som flydde från något som han inte kunde se och hur han tvärt emot alla andra tagit skydd i någon slags lucka i marken. Hur luckan stängts och han därefter fallit handlöst av chocken av ett ofattbart vrål, ett ljud med en klang så skarp att köttet tycktes släppa i fästena från hans skelett, resonansen som ekade i valv efter valv inom honom. Hur han somnat. Dött. För att vakna först långt senare.

7/11/09

Opel var en tärd man. Hur gammal han var gick inte att avgöra, men att han var betydligt äldre än Miranda rådde det inget tvivel om. Håret var mörkt grått och kring hans ögon spretade rynkor som sprickor i glas. Han tittade på dem.

Vad gör ni här?

Vi måste prata om en sak. Det… har hänt något.

Miranda visste inte hur mycket han skulle berätta innan han visste Opels inställning till honom och situationen. Opel fnös och spottade hårt i marken framför sig.

Strunt! Ingen av oss har någonsin samarbetat förut, varför skulle vi göra det nu. Jag har ingen lust att ränna runt med er två ynglingar.

28/10/09

Kulturpropositionen glödde fram ur hennes onda ögon, det här var vad som bjöds och dög det inte kunde alla kulturkramare fara åt helvete.

So sayeth the wise Adehlsohn.