25/4/10

Första gången hon blundade var när hon var sex och precis hade lärt sig att cykla. Pappa Lars hade sprungit med en pinne instucken i cykelns pakethållare och på så sätt styrt Marias cyklade, det gjorde han en hel sommar. Sen släppte han bara en dag, och Maria cyklade vidare. Hon kände aldrig någon skillnad när hon fick total makt över cykelns rörelser, men hon gillade det.

Men det räckte inte. Hon ville vara ännu bättre. Vara speciell. Att hon var utvald för större saker kände hon inom sig. Hon kom snart på hur mycket svårare det var att cykla om man blundade. Det var inte så mycket framförandet av cykeln i sig som var svårt. Det var osäkerheten, att inte se. Något kunde ju plötsligt dyka upp framför cykeln. Maria räknade till tre och kände sig upprymd när hon slog upp ögonlocken. Säker kunde hon inte vara, men det kändes som att hon var ensam om att ha provat just det här.

25/1/10

Ett kärl. Är det vad vi egentligen är. Bärare av något. Information, vriden i dna-kedjor, som anger allt det vi tar för vårt jag. Kring detta bygger vi, eller kanske det – arvsmassan, ställningar av tankar och uppfattningar som håller sinnena i balans, får oss att inte bringas ur fattningen. För vår form, liksom alla de former jag hört talas om, av liv för vidare informationen genom samkörning av två informationsbärares kedjor vilket mynnar ut i en ny kedja, en ny människa. Konstruktionen är nödvändig då allt går sönder, kroppens byggmaterial brister till slut och de elektriska impulserna upphör till slut.

En ganska skral konstruktion.

Därför kommer jag och de tre vännerna fara ut i skärgården för att skapa nytt liv. Ett nytt slags liv. Egentligen började vi redan förra vintern. Det började som en sång.

Vem har fört mig till det här är fel

att evigt söka den perfekta döden…

Och så vidare. Ett liv, ständigt gengående. Ett liv, som slutar i en död, men som sedan omstartas i ett nytt liv. Det nya livet får sin form utifrån handlingar och händelser i det tidigare livet. En helt annan form av utveckling. Informationen utvecklar sig själv, i samma grundkärl, men med yttre detaljer som ändras och anpassas efter tidigare upplevelser. Nackdelen med varelsen är att den är ensam. Ensam i sitt slag, i sin art. För evigt unik men aldrig likadan.

12/12/09

En lördag med Q. Vi drack kravmärkt vin, tittade på film och åt gott. Ensamma i en främmande, lagom vacker, död stad.

26/10/09

Vad gör man med sitt språk om man är ensam om det?

Han fördömde den, det, han, ingen som försatt honom i den här positionen. Det var som att han förstod dubbelt så mycket som de han bitvis försökte kommunicera med.

9/9/09

De andra pratade, visst, men hade de egentligen ett språk? Rop och korta meningar utan större intention än att påkalla uppmärksamhet eller att uttrycka ett visst begär, det var mer en instinkt, något som de gjorde utan reflektion. Ändå var våra språk gemensamma, jag förstod dem och de förstod – i den utsträckning jag använde mig av enklare ord – mig. Vem, eller vad, hade gjort att vi utvecklats olika?

Han var upplyst, resonerande och vältalig. Men ensam om det.