Nu har mycket stannat upp. Skolan är slut. Visserligen har jag ett reportage att skriva över sommaren. Men augusti känns så avlägset att jag inte orkar bry mig om det just nu. Många av kamraterna från klassen har åkt hem till sina hemstäder. Och jag, jag väntar bara på att bli ledig från jobbet, få fylla år, fira midsommar och njuta av fyra veckors semester.
Och jag längtar efter mitt gröna helvete. Djuren.
För idag är det inte den 23e april, det är den 9e juni.
Jag och Q satt igår och tittade ut på regnet. Lördagens inflyttningsfest hade lämnat spår både i lägenheten och i oss. Det var en sådan dag som bara passerar. Q tittade mycket på tv, jag satt vid datorn och spelade en elektronisk present jag hade fått. Vi åt dumle och tittade på alla växter som vi nu har. Flera av gästerna gav oss nya växter. Någon slags ökenblomma från kusinen, tomat, jordgubbe och smultron från två tanter samt tre svajande fjärilar att sätta ned i krukjord.
Djur och växter alltså. De får mig att må bra. Vilket paradis som väntar en månad bort. Djurö.
Män med masker som möter dig utmed vägen. Pekar och viskar om vägar att färdas, viktiga papper att hitta och djur att akta sig för. Venedig möter Djurö. Myst, riven, pekaochklicka. Ruggigt, mystiskt eller flamsigt. Det står verkligen och väger på en kant, risken för trams är överhängande. På något sätt är det avhängigt van Goghs ickemedverkande.
Alternativen är alltså; Utgrävningen, evigt död – evolution, fortsättning på lerprojekt. Alternativt något ännu okänt.
Vi kryddar våra familjemiddagar med frågesport ibland. Vi har alla olika favoritämnen. Q kan det mesta om konst och konsthistoria, bror D om musik och miljö, bror E om medicin och biologi, hans P om kemi, föräldrarna kan mycket om böcker och historia. Under gårdagen var min lyckoämnen salamandrar och longituder. Mina oändliga djurtimmar framför wikipedia lär mig en hel del. Så även dagarna i flottan.
I en machohets som träcker sig in i de djupaste skogarna och upp i de mest finförgrenade maktkorridorer har djuret kommit kläm. För när det viktiga blir att upprätthålla idealet om den gamla världens man, då spelar en utdöende arts överlevnad ingen roll. Låt dem dö. Och ministrar, jägare och bönder kan nöjt smacka med läpparna och gå på konvent tillsammans och dricka hemkryddat brännvin och äta egenhändigt skjutet kött.
Döda världen. De gör.
Tur att det i alla fall finns någon/några/många/massor som är emot det.
Kulturen.sten.gråsten.flinta.granit.pimpsten.porfyr.Måste få stå vid sidan om.nejlika.liljekonvalj.näckros.smörblomma.ros.prästkrage.Ha regler, eller avsaknad av regler, för att kunna spegla något utöver det naturliga.sediment.humus.förnan.podsol.brunjord.Och har den inte det kan den heller inte lära oss något utöver det vi ser.glaskropp.lins.tappar.stavar.gulafäcken.hornhinna.regnbågshinna.blindafläcken.iris.Är det det som skiljer ut oss ifrån de övriga djuren?vithaj.megalodon.vulkankanin.nilkrokodil.lemur.berguv.vaktel.lamm.mantis.Se sådant som inte direkt rör vid föda, fortplantning eller revir.chimpans.delfin.nej.kråka.
Någonting har skett här. I morse när jag gick ner till vattnet för att tvåtta mig låg delar av ett djur utspridda vid vattenbrynet. De kan till och med varit från en människa, de var allt för sargade för att jag ska kunna veta säkert. Cider måste ha märkt det tidigare, han var olik sig själv när hon kom hem från sin nattliga jakt i morse. Tyst, stilla, långsam. Hon har sett något. Och vad jag önskar att hon kunde prata med mig, eller åtminstone visa mig vad hon sett.
Jag har tänkt på likdelarna och vad de kan innebära. Hela dagen har gått åt att fundera kring vem som kan ha gjort det. Klart är att det finns någon mer här på ön, utöver vi två, bönderna, Nordpolen och Opel. De andra kan ha sett något och jag måste prata med dem. Det stör mig att jag tvingas ta kontakt med dem. Inget gott kan komma ur detta.
Jag sitter djupt försjunken i en bok om hur vår identitet i viss mån skapas av de medier vi interagerar med. Hur förståelsen för oss själva bottnar i ställningstaganden mot dårar, köttindustrin och sverigedemokrater. Min Stabilo boss går varm och anteckningarna ramlar snabbt nedför raderna i min svarta anteckningsbok. Trots mitt brinnande låga känner jag mig trött, de senaste dagarna har fördelningen mellan vaket och sovande tillstånd inte varit hälsosam.
Det är ett dovt ljud som stör mig. Mer och mer tar det över mitt medvetande och till slut hör jag inget annat än det molande, gående mullret. Som en borr man hör genom flera meter betong, utan klara konturer i ljudbilden utan mer som en hjord av tunga djur som marscherar. Ta det ljudet gånger tio. Jag tittar upp, men ingen annan verkar märka något. De sitter bara nedsjunkna i sin litteratur, skuggar, stryker och markerar.
Kaffet rinner ur kroppen och jag lyckas inte stänga inne den gäsp som får hela min kropp att vrida sig, som en nyvaken gepard sträcker jag ut från tå till nacke.
Ljudet är borta. Som om något renats i kanalerna mellan munhålan och örongångarna, sköljts ur av ett tryck sprunget ur gäspningen.
Jag tittar kring mig, ingen har märkt något. Japanen precis bredvid mig tittar på mig och verkar ha uppskattat mina gäsprörelser, han fnissar tyst ner i sin bok.
Utan att vara säker känns det som att något lämnade mig med gäspen. Något instängt. Någon.
Det lät nästan som ett mänskligt ljud, som ett skrik. Eller så var det bara väldigt högt. Jag tänkte, nu ryker min hörsel, eller så låter det bara såhär. Bror D lyssnade och spelade sedan men än större frenesi, låtmaterialet som växte fram var nödvändigt. Ett argt skri från djur som inte ätit på en månad.
Van Gogh rökte och rökte.
Determinerad's Blog 