15/5/10

Trots min nu låga skrivfrekvens har denna tvåveckorsperiod slagit alla oproduktivitetsrekord. Anledningarna är två. Dels har jag läst väldigt mycket i Walden, vilket inte innebär att jag läst mer än halva. Den är oerhört intressant och filosoferande, verkligen en bok i min smak, men den kräver sin noggranna läsning. Det är inte Murakami helt enkelt.

Anledning nummer två är av mer digital art. Mycket av min tid har spenderats 60 000 ljusår bort, i Koprulusektorn. Starcraftvisionen uppskattar jag väldigt mycket, dels för den väldigt tilltalande historien (det vimlar av hjältar av hollywoodsnitt, lätta att ta till sig. Det vimlar dessutom av kulturella referenser, tex passerar både The Dig och Welcome to the Jungle perifert.), men också för att det finns en skillnad mot många andra scifi-spel. I de båda SC-spelen utgörs den mänskliga armén till stor del av expendables, precis som i nutidens verklighet, inte intergalaktiska hjältar av kunglig börd i gyllene kappor. Istället är fotsoldaterna slitochsläng-material med kort livstid, något de tacklar genom att knarka, säkert också det en viss överensstämmelse med verkligheten.

När jag skriver detta söker jag efter liknande inlägg och hittar, om än inte ett på pricken likadant – men, ett som är inne på just det här. Socialrealismen som där nämns är väldigt närvarande i spelet. Kanske är det inte så konstigt när en av de stora förlagorna är boken/filmerna Starship Troopers, vilket gör sig påmint oupphörligen.

På tal om böcker och socialrealistisk scifi så kommer jag att tänka på I, robot av Isaac Asimov. Den komplexa robotvärdeteorin kombineras med utrangerade mineralgruvor på avlägsna asteroider. Även Stiftelsetrilogin, som jag läste för för länge sedan – inser att jag måste läsa om den, är – som jag kommer ihåg det, inne på det här spåret. Det är  den högteknologiska vardagen som är det väsentliga, inte det högteknologiska i sig.

11/5/10

Jag inspireras väldigt mycket av FI! och av Gudrun Schyman, särskilt nu när de får så mycket medialt utrymme. Jag ställer egentligen upp på allt de säger, håller med till hundra procent i kärnfrågorna – ändå är jag osäker på om jag kommer att rösta på dem eller Miljöpartiet, som också passar mig väldigt bra.

Det var egentligen inte ovanstående jag planerade att skriva nu, utan:

En sak jag verkligen inte gillar är manlighet. En vidrig ursäkt för att få bete sig lite som man vill. Kissa stående och missa, vara våldsam, vara nedlåtande mot andra… helt okej, om du är man. Det är ju bara manligt. Även mindre saker, som egentligen kanske inte är dåliga, men som ändå har ett mer negativt värde än ett positivt, till exempel att vara glömsk, är mer okej om det går att skylla på manlighet. En man som är glömsk är lite charmigt, han har barnasinnet kvar bara. Men en kvinna som gör det, då är det något riktigt underligt och hon bör kanske kolla upp det.

Om någon frågar mig om jag känner mig manlig så är jag osäker på vad jag ska svara. Jag vill egentligen svara att jag känner mig mänsklig. Samtidigt kan man ju se kvinnlighet och manlighet i just det man tycker passar in. Tex ser jag det som väldigt centralt för min identitet att vara feminist, och då kanske det är manlighet för mig. På samma sätt som det kan vara kvinnligt för en kvinna som identifierar sig med feminismen.

Jag tror det handlar om positivt och negativt. Att hålla kvar vid negativa egenskaper för att cementera vad manlighet är ger oss bara ohövliga, orenliga personer som dessutom anser det manligt att inte ta emot kritik. Det måste ske en förändring. Positiva egenskaper måste lyftas fram, och inte bara som manliga, utan som mänskliga. Något som alla, oavsett kön, kan sträva efter. Det kan tex. vara en så enkel sak som att vara snäll, något som av vissa idag anses som lite mjäkigt. Omanligt.

Sitt och kissa och var snäll.

10/5/10

Jag funderar på om det jag försökte säga egentligen var:

En person som säger ”det tyder på mognad att sluta dricka sig väldigt berusad flera gånger samma vecka”, tror sig kanske mena just det. Men det personen egentligen menar är, som jag ändå var inne på i mitt tidigare inlägg, ”det tyder på mognad att fundera i termer likt det tyder på mognad att sluta dricka sig väldigt berusad flera gånger samma vecka”. Detta är väl gissningvis inte något som man tänker på när man säger en sådan sak, men jag är ändå, mer eller mindre, övertygad om att det är det senare exemplet som man egentligen menar. Som vanligt är det fritt fram att byta ut ”sluta dricka…” mot valfri aktion som man anser passa in.

8/5/10

Det slog mig nyss. Så självklart att det är konstigt att jag inte tänkt på det tidigare.

Ett påstående likt, ”det tyder på mognad att sluta dricka sig väldigt berusad flera gånger samma vecka”, är ju felaktigt. Av en relaterad anledning till att det inte går att härleda ett bör från ett är. Det krävs ett tidigare bör för att det aktuella bör:et ska ha något att syfta tillbaka på.

På samma sätt, anser jag, är det alltså med ovanstående exempel. (Notera att det endast är ett exempel, insert random x and y och så vidare.) Det tyder på mognad tolkar jag som ett värderande uttryck, då mognad i de flesta fall ses som något gott, på ett eller annat sätt. I alla fall sin egen mognad ser nog de flesta som något positivt. En som säger något som liknar mitt exempel blickar antagligen nedåt mot någon som inte har x, och således inte är y. Eller uppåt på sig själv som har x.

Mognad är i exemplet härlett ur sluta dricka sig väldigt berusad flera gånger samma vecka, vilket i sig är ett tydligt faktapåstående, ett skeende. Ett är. Alltså, vi har ett bör(i min tolkning) som vi fått fram ur ett är, big no no.

Något jag funderat kring är om det däremot går att formulera en tes som lyder ungefär: det tyder på mognad att fundera i termer likt det tyder på mognad att sluta dricka sig väldigt berusad flera gånger samma vecka. Det har alltså inget med handlingen(dricka, i det här fallet) i sig att göra, utan vilken handling som helst som passar personen som tänker tanken. Det viktiga i sammanhanget är att fundera, men det är ju helt klart är ett ÄR, så att det skulle vara moget(bra, gott) att fundera är ju falskt.

Natten är inte helt ung och jag tror jag slutar den här texten med några ord.

Jag tror att det är bra att fundera, härlett ur valfritt bör som du kan komma på.

2/5/10

Ett första inklipp från den öde veckan på ön:

28/6 14.34

Alltid lika provocerande med personer som politiskt går i sina föräldrars fotspår. Alltså de som gör det utan reflektion. En av mina vänner har sagt: ”Ja, det blir väl att man kryssar för moderaterna ändå”. ”Varför då?”, frågade jag. ”Nej, det är bara så”.

Hur kan man gå genom livet, ungdomen, tonåren utan att ställa alla de där stora frågorna till en själv och tvinga sig till att svara. Att göra det utan att fråga någon annan. Leta.

16/4/10

Foten är nedsatt. Kanske bränner jag av en livlina för en oerhört viktig människa, en nära vän. Söder. Men gör jag inte det kommer hans andra, få kvarvarande, livlinor att brista i allt snabbar takt. Jag borde introducera honom för litteraturen, träningen och filosofin. Han är ju egentligen smart.

Vad man plötsligt kan bli så emot droger när det träffar en i ens nära krets.

24/3/10

Det verkar kroniskt. Min åkomma att aldrig ha lätt att göra det som jag faktiskt bestämt mig för att göra. Istället gör jag något annat, och det blir alltid bra och kreativt och fantastiskt. Men varför kan jag aldrig fokusera på de uppgifter som hör till den utbildning jag så högt aktar. Det blir alltid så att fokus glider av det bör göras, och istället fastnar på något som är mindre tidsbundet.

Som idag, jag bör göra en radiouppgift – ringa politiker, intervjua med bandare, skriva manus. Särskilt stort är detta bör då uppgiften enligt schema ska redovisas imorgon. Istället har jag ägnat morgonen åt att filosofera kring moraliska dilemman som kan drabba ett kompisgäng och hur dessa ska/bör lösas.

Visst är det viktigt med filosofi och moral. Men kanske bör det ändå få komma i andra hand när skoluppgifter bankar på dörren.

28/2/10

Man kan adrig härleda ett bör från ett är. En lag vi ibland tycks glömma bort, det blir mest moralpanik av det mesta. Från wikipedia angående David Hume:

Vad som menas med den är alltså att man inte utan logiska luckor kan få ut några rena normativa (värderande) satser från rena fakta, såvida dessa inte är i kombination med andra värdeomdömen.

6/2/10

Jag tänker på filosofilektionerna än. Hur vi läste om fria viljan och hur alla gick in med en osäker inställning. En månad senare var vi alla bergfasta i vår uppfattning, Hans hade fått oss att inse det absurda i en fri vilja. Var och en av oss elever skulle fördjupa sig i ett kapitel ur Oxford handbook of free will. Min lott föll på Strawson, som väldigt pedagogiskt skjuter hål på alla möjligheter till fri vilja som vi kan tänkas konstruera. Det enda som jag hade svårt med var hans ständiga kopplingar till ett Kingdom of heaven, gudadyrkande filosofer är inte okej.

Samtidigt som det kan upplevas som oerhört nedslående, att inte kunna styra sitt eget liv, så upplevde jag en känsla av upprymdhet. Att veta, och inte för att jag bevittnat eller sett konkreta fakta på något. Jag visste för att jag tagit in information och resonerat mig fram, med mig själv, till den enda rimliga ståndpunkten.

För så länge upplevelsen av fri vilja finns, då kan vi helt säkert fortsätta som vi gjort.

5/2/10

Mycket rymden just nu. Fastnat i ett nostalgiskt galaktiskt gasmoln och börjat ta mig igenom Homeworld 2. Det är fint när saker får oändliga perspektiv, som en försäkran om andra verkligheter utanför vår egen.

Dessutom har jag äntligen lyckas se Vapnet – en berättelse om tidens gång. Samma känsla av verklighetsruckning infinner sig. Att filmen är väldigt filosofisk och sävlig är mycket trevligt. Började tänka på gamla filosofilektioner och hur vi diskuterade okända naturlagar som teoretiskt sätt bör finnas kring tidsresande.

Nu hägrar fortsatt rymdepisk förkovring i form av Solaris, sällan har jag varit så förväntansfull på en film.