7/5/10

Ännu en minnesanteckning från förra veckan:

29/6 2.47

Det finns väldigt många litterära skatter bland tv- och dataspelen. Kanske främst bland dataspelen, då de lämpar sig bättre för långsammare plot och längre dialogstycken.

Mina funderingar kring detta har delat upp kvalitéerna i olika delar.

Först finns de finlitterära, eller i alla fall sådana spel som försöker vara det, bitvis. Jag tänker främst på Baldur’s Gate-serien och alla de spin-offs och spel som sprungit ur dess framgång. Det är egentligen inte den vanliga protagonistdialogen som är särskilt höghaltig. Istället tänker jag på alla de NPC’s(NonPlayingCharacters) som man stöter på i spelet. Flera av dessa är barder, skalder, poeter, musikanter, lögnare, towncriers, osv. Här finns de som använder ett fint välformulerat och smyckat språk, men samtidigt finns det dåliga poeter. Gjorda dåliga. Inte den typen av NPC’s som blir dåliga för att den som skrev dialogen var usel, tvärtom. Många textstycken i Baldurs Gate är så bra att jag har starka minnen av dem från spelupplevelsen. Dessutom har just det spelet haft stor roll i min inlärning av det engelska språket – vilket till viss del gjort att jag lärt mig ord som inte alltid är lätta att hitta användning för. Se till exempel följande citat från Baldurs Gate, då ens protagonist med följe möter en av många prisjägare:

Greetings mercenaries! I am Silke, thespian extraordinaire.

Jag var 13-14 år när jag spelade igenom Baldurs Gate för första gången. Min engelskaundervisning var väldigt bra tyckte jag då, vi fick prata mycket och läsa en hel del enklare böcker. Men, vad fick vi egentligen för djup i det språk vi fick lära oss att vi hade lärt oss? Det djup som gör att vi i svenskan kan säga samma sak på 3-4 olika sätt. Ovanstående citat bjöd mitt snäva engelska vokabulär på tre lärdomar.

Mercenaries – legosoldater. Inte ett ord som vår engelskalärare ansåg att vi skulle kunna, det togs aldrig upp. I dess ursprungliga mening är kanske användningsområdena också få, men som liknelse när man till exempel pratar om en politiker så är det ett utmärkt ord.

Thespian – skådespelare. Ett annat ord för actor. Jag har aldrig fått användning för det, men bara att ha det med sig ger mig ett val när jag ska prata om skådespelare.

Ordföljden thespian extraordinaire, fick mig att inse något om engelskans ordföljd, hur det går att lägga till adjektiv och adverb efter substantiv på ett sätt som inte gör sig lika fint i svenskan.

Alla barn borde sättas att spela Baldur’s Gate-liknande spel. Framförallt är det viktigt att det är spel med mycket dialog, att den är utskriven så att man kan följa med samtidigt som man hör karaktärerna prata och att det inte är spel som är så tråkiga och tillrättalagda att de stöter bort barnen. Det, Jan Björklund – eller kommande rödgrön utbildningsminister, vore något att ta tag i.

Jag ber om att få återkomma i ämnet, det ligger mig varmt om hjärtat.

23/1/10

Som en Dalarnas Viveca Sten skrev han om mord under Vasaloppsveckorna, upptäckte lik i Lindvallens sittlift och döda rävpälsbaroner på Högfjällshotellet. Språkligt bedömdes hans böcker hålla samma nivå som nämnda Stens, Lapidus och Liza Marklunds. Men för en decentraliserad bokläsarpublik var stoffet perfekt, lektyr för längdåkare och morsor med stockholmssvängar. Det blev succé. Och morden med slipade stålkanter blev nästa fenomen.

22/12/09

Det finns gränser för hur mycket man kan minnas. Lagringskapaciteten är enorm, men inte oändlig. Ändå håller det här faktumet på att falla sönder. För varför ska vi minnas allt i huvudet, när vi kan få hjälp att minnas av diverse apparater. Vem behöver vara allmänbildad när wikipedia finns? Vem behöver kunna tysk grammatik när google finns? Att kunna vara det i realtid, visst. Men att kunna göra sig förstådd på all världens språk med en viss fördröjning, googletid, det är fantastiskt.

8/11/09

Dessa vackra hästar. Det vackra språket. Cormac. Dialogformen som jag blivit kär i.

Boken är inte en jag vill hasta igenom, likt den stieg larsson-bok jag läste nyligen. Vrida och vända på författarens ord, smaka av hur de ligger på tungan och härma, härma, härma.

Klockan är nu allt för mycket och jag ska vända ner i bingen och Qs varma famn.

26/10/09

Vad gör man med sitt språk om man är ensam om det?

Han fördömde den, det, han, ingen som försatt honom i den här positionen. Det var som att han förstod dubbelt så mycket som de han bitvis försökte kommunicera med.

9/9/09

De andra pratade, visst, men hade de egentligen ett språk? Rop och korta meningar utan större intention än att påkalla uppmärksamhet eller att uttrycka ett visst begär, det var mer en instinkt, något som de gjorde utan reflektion. Ändå var våra språk gemensamma, jag förstod dem och de förstod – i den utsträckning jag använde mig av enklare ord – mig. Vem, eller vad, hade gjort att vi utvecklats olika?

Han var upplyst, resonerande och vältalig. Men ensam om det.

5/9/09

Sportjournalistiken har verkligen sitt eget språk, allt som oftast blir det försök till poesi:

De nye sonen, landets egen gunstling, gav föreställningen det avslut som det förtjänade. Vilken snabbhet, styrka. Offervilja. En vilja som kändes i varje svensk soffa, varje hjärta och rakt in i den nationella glädjeyran. En symbol över ett nytt land, härligt och multikulturellt, facetterat i klasar av norrlänningar, kroater, bortbytingar och oklädsamt osnutna vikingar. Och vi ställer oss alla på knä.

27/8/09

Hur? Var? När? Varför? Vad?….ett till. Tomt.

… minnet sträcker sig ett par månader bakåt i tiden. Det var morgon och han vaknade av att regnet piskade över hans ansikte, han låg bland stenar och bråte ett bar trasiga byxor som enda klädnad. Innan det är det svart… inte ens det.

… att allt grus och alla stenar en gång på något sätt suttit ihop var hans teori, men varför, och vem skulle ha kunnat åstadkomma något sådant?

… solen stod lågt och det började bli något kallare. Igår var vädret likadant.

… varför, det var den fråga som alltid fanns i huvudet. Varför hade han fått det som alla andra mer eller mindre verkade sakna, språket.

… han var en människa, det var han säker på. Ett pappersblad med en bild på en människa och hur den såg ut på insidan hade lärt honom inte bara vad han var, också att det fanns väldigt mycket inuti honom.

15/7/09

Han som hoppade av och jag gick Söder ner och funderade över vad man ska jobba med, om det man egentligen vill är att skriva. Hans idé var att ev. börja jobba som tunnelbaneförare, min att kombinera journalistiskt arbete med privat skrivande. Jag undrar om inte hans sätt är bättre. Mer tid. Fler folk. Närmast allt.

Jag ligger verkligen i startgroparna för att börja skriva om mitt stora projekt. Från början, med mitt nuvarande språk men med bakspegeln inställd på de där otydliga åren som var. Gör jag det bara kommer det bli fantastiskt.

Orden börjar nu.