18/6/11

Här på landet kissar killarna ute, så har det alltid varit och kommer antagligen så förbli. Vi har ett speciellt träd, en väldigt stor gran, som vi brukar använda som ”ställe” De lägre grenarna döljer den som utför sitt behov från grannars blickar. Låg vegetation suger upp allt vårt avfall och platsen hålls förvånansvärt ren.

Det är fint. I tjugofem år har vi alltid gått till exakt samma ställe. Mina två bröder, jag och min far. Men snart måste vi kanske ändra ställe, vägen till vår speciella plats är väldigt hal i händelse av regn och det vore väldigt beklagligt om någon av oss ramlade och slog sig i all kissnödighet.

Inatt stod jag där under granen och tittade upp på regndroppar som klamrat sig fast vid barren. En droppe för varje barr. Mellan barren löpte tunn tunn spindeltråd. Antagligen spunnen av en så liten och obskyr spindel att endast ett fåtal flummiga biologer vet om dess existens.

Samtidigt som jag väntade på att kissa klart funderade jag över olika spindlar som jag visste om. Korsspindel, Kärrsspindel, Vargspindel, Spökspindel. Kanske kunde detta nät vara från en Spökspindel? Utan att kunna precisera just detta nät vet jag ändå mer om spindlar än vad jag tror. Anledningen är fars gamla djur- och växtbok, Våra Djur och Växter, som står i bokhyllan här på landstället. Exemplaret är så tummat att ryggen halvt lossnat och vissa sidor ligger lösa.

1 Korsspindel, Araneus didadematus. Vanlig i Mellaneuropa, likaså i hela Sverige. Honan över 15 mm lång. Bottenfärg variabel. Vuxna exemplar anträffas från augusti till oktober. Spinner stort, lodrätt nät. Honan lägger 45-600 ägg i en gulaktig kokong. Ungarna kläcks följande vår. Lever av insekter som fångas i nätet.¹

Just den passagen måste jag ha läst ett hundratal gånger. När vi var små, jag och Bror E, samlade vi korsspindlar i en stor, rosa hink. Vi var livrädda för vi visste att ett bett kunde göra lika ont som att bli getingstucken. Vi använde långa pinnar för att samla in spindlarna och hade sedan plastfolie över hinken för att de inte skulle rymma. Vi pickade små lufthål för att de skulle överleva. Det kan låta grymt, men vi samlade faktiskt in föda till spindlarna. Myggor, larver, humlor och skräddare. Allt vi fick fatt på. Som pälsdjursallergiker var kanske det här vårt försök till att ha husdjur.

På väg upp från kissgranen börjar koltrasten sjunga. Klockan är strax före tre och snart kommer solen att gå upp. Det är precis en vecka till midsommar och för en stund känner jag mig som åtta år igen.

—————————————————————————————

1. J Toman & J Felix, DER GROSSE NATURFÜHRER, trans. B & G Petersson(Våra djur och växter) Artia, Prag, 1974. Svensk utgivning Bra Böcker AB, Höganäs, 1975.

22/4/10

Av alla sätt att mötas.

Det var med buller och bång som min klass begav sig ut i Roslagen och ända bort till Barnens Ö. Någon gång i en verklighet långt från denna har jag varit där tidigare. Som barn. Uppenbarligen. Antagligen var det på ett fotbollsläger på den tiden när man mest var en liten frisyr.

Den här gången låg fokuset, av uppenbara skäl, inte lika mycket på storkok av makaroner och jämförelser av medhavda matsäckar. Ledorden för övernattningen blev istället brännboll, berusning, dans, trans, bad, boll och älg.

Helt plötsligt stod den där. En bit bort bakom ett träd och blickande mot oss med kubb i hand. Skogens konung.

Jag kommer ihåg första gången jag såg en vild älg. Familjen var på landet under tidig vår. På morgonen när vi ätit frukost skulle Bror E ut och kissa. En sekund efter att han gått ut kommer han in igen och ropar att vi måste komma ut. Och på grannens tomt stod de, två obekymrade älgar som åt från marken. En ko och en kalv.

Det var ändå ett möte med något. Naturen. Den kanske fick sitt grepp där.

9/3/10

All vätska gör mig trött och det kluckar om min mage när jag lägger mig ned på sängen för att sova lite till. Knappt hinner jag somna innan jag vaknar av att brevinkastet smäller till, det måste vara tidningen.

Men klockan är ju snart tolv. Det måste vara något annat. Viss om att det säkert är en räkning låter jag det hela bero och glider sakta in i sömnen igen.

Fram mot eftermiddagen vaknar jag på nytt och känner mig bättre. Drycken verkar ha gjort susen för huvudet känns nästan inte alls tungt. Jag sätter mig upp på sängen och tittar med lite vaknare runt i lägenheten. Det står ölburkar på mitt soffbord, soffan är utfälld och obäddad, på fönsterbrädan står en tetra Chakana som nog inte är helt slut. Men grillad i solljuset bör den kanske slängas ändå.

Med fingrarna ruffsande i håret går jag mot hallen och toaletten för att kissa, borsta tänderna och ta en dusch. Väl framme vid toalettdörren stannar jag. Det var ingen räkning som damp ner förut.

På hallmattan ligger ett gulvitt kuvert med handskriven adress. Jag plockar upp kuvertet och ser att det har hamnat fel, det står min grannes namn på det. Glad över att det inte var någon räkning, men ändå lite besviken på att det inte var till mig, slänger jag brevet på stolen i hallgången så att jag ska se det och komma ihåg att lägga det i grannens inkast.

Det är inte så konstigt egentligen, tänker jag med duschstrålarna hamrande mot huvudet, att få felutdelad post ibland. Visserligen har det inte hänt just mig förut, men det är säkert vanligt. Jag och min granne delar ändå efternamn och det kan inte alltid vara lätt för de där brevbärarna, tänker jag samtidigt som jag löddrar in min kropp.

18/2/10

Hittat:

På måndagen fick jag dig till slut, efter år av trånande. Jag var så lycklig och du låg i min famn och var mysig.

Under tisdagen lekte vi, du jagade skuggor och jag tittade på. Sedan var du trött och jag lät dig sova på mitt bröst.

På onsdagen lämnade jag dig ensam första gången, när jag kom hem så rev du mig på armen. Jag bjöd dig på kycklingmiddag, sedan var vi åter vänner.

Torsdagen blev kaos, du släpade in en du hade dödat och jag skrek och jag skrek. Du förstod ingenting. Man får inte döda.

På fredagen kissade du inomhus, rev sönder min nya soffa och kräktes över mattan. Jag slog dig och du skrek. Vi sov i olika rum den natten.

Tidigt på lördagsmorgonen smet du ut och jag såg dig inte på hela dagen. Sent på natten smög du in, försökte att inte väcka mig. Men jag väntade. Jag kunde inte tillåta dig att ränna ute om nätterna, inte efter det du gjort. Du fick sova inlåst den natten, utan mat.

På söndagen gick jag upp innan solen. Jag tittade på dig där du fortfarande sov. Den långsamma andningen, den knappt öppna munnen och drömmarna som ryckigt fortplantade sig genom din kropp. Jag såg allt det jag hade fastnat för, men också det jag måste göra mig av med. Du hann aldrig reagera och säcken sjönk som en sten nere vid ån.

4/2/10

Egentligen är det underligt att vi fäster vårt självförtroende och vår självkänsla i så bräckliga saker.

Mänskligheten – manligheten & kvinnligheten. Ord vi har konstruerat för att dela in oss i två grupper och för att ge grupperna särskilda attribut som bör uppnås. En person som uppnår många attribut är mycket kvinnlig eller mycket manlig, det är bra, det ska man vara. Ju fler attribut desto bättre. Självförtroendet stärks och det blir lite av en snöbollseffekt, tar man ett steg sätter man sig själv i rullning och kan drafta i suget bakom sig själv.

Men vad är det för attribut vi hänger upp vårat självförtroende på. Självfallet är det extremt många och väldigt varierande beroende på var man är, vem man är och hur gammal man är. Men en sak verkar ändå gälla nästan överallt. Män ska vara starka och duktiga, tjejer ska vara snälla och omhändertagande. I sig goda egenskaper, men självklart lite perverst att endast hälften av befolkningen anses lämplig för att vara, exempelvis, omhändertagande. Problemen med könsrollerna och dess kopplingar in i bakhuvuden hos människor, det undermedvetna och medvetna självförtroendet, är när något som anses lämpligt helt plötsligt blir omöjligt.

Tänk dig en äldre herre som levt sitt liv väldigt aktivt, känt sig manlig när han stått upp och kissat och fått egokickar av att vara familjens centralgestalt. Vad händer med den herren och hans tankar om sig själv när prostatan tacklar av, knäna inte bär honom längre och hans båda barn växt upp till nya -atriarker inom familjen. Han veknar, segnar ner i osäkerhet och depression. Möjligtvis. Det är inte allmängiltigt, men ändå troligt och garanterat förekommande. Varför?

Varför fäster man inte sitt självförtroendes förankringar i något utanför sig själv, något som inte är ruckbart och påverkas av kroppens ofrånkomliga åldrande? Fäst det i livet självt eller din familjs existens. Eller fäst det i något som räcker längre, fäst det, herre!(inte gud alltså), i att sitta ner och kissa istället.

Hur svårt det är. Jag försöker men är osäker på om det ens är genomförbart.