10/11/09

De tre satt tysta kring elden. Ingen av dem hade vana av att prata med andra. Miranda brukade prata med sig själv och Cider, de två andra hade ingen att samtala med. Miranda funderade åter igen på om Ödeslandet de levde på för länge sedan hade varit fyllt av människor, det fanns så mycket som tydde på det. Saker som verkade gjorde för att användas av honom, i mängder, som till en gigantisk by. Människorna måste ha kommunicerat fritt med varandra, som han kände att han kunde. Vore det så kvarstod ändå frågan varför han verkade kunna allt och de övriga i stort sett ingenting.

Opel vred på kaninen som låg spetsad över elden.

Snart

Gott

Nordpolen slickade sig om munnen. Cider, som satt bredvid henne, gjorde likadant.

9/11/09

Portarna slogs upp till tonerna av tonsatta dikter. De som råkat ta vägen förbi skolan stannade upp och försökte förstå vad det var som hände. De senaste månaderna hade hela byggnaden varit svept i grått tyg, en liksvepning under vilken något nytt och spännande utvecklades.

På ett upphöjt podium satt en krum gumma och skrockade in i en mikrofon.

Alla de desillusionerade åren är över. Kunskap för vetandets skull är till enda. Själar som i århundraden har vittrat sönder, aldrig mer.

Med ambitionen att lära ut om livet och levandet har vi uppfört detta hus, denna institution som vi när en förhoppning aldrig ska dö.

Det vackra och undersköna. Böckerna som slår an klangen av lust ändå in i märgen, musiken som får kroppen att reagera som vore den i förälskelse, framförandena som får oss att förstå allt det där vi aldrig har förstått.

En utbildning som saknats sedan civilisationens födelse. Vetenskapen om att leva. Livsvetenskapen.

Och människorna undrade och tittade på varandra. Höjde på axlarna och fortsatte dit de var på väg. Kanske var de inte mogna. Kanske var inte tiden mogen.

8/11/09

Dessa vackra hästar. Det vackra språket. Cormac. Dialogformen som jag blivit kär i.

Boken är inte en jag vill hasta igenom, likt den stieg larsson-bok jag läste nyligen. Vrida och vända på författarens ord, smaka av hur de ligger på tungan och härma, härma, härma.

Klockan är nu allt för mycket och jag ska vända ner i bingen och Qs varma famn.

7/11/09

Opel var en tärd man. Hur gammal han var gick inte att avgöra, men att han var betydligt äldre än Miranda rådde det inget tvivel om. Håret var mörkt grått och kring hans ögon spretade rynkor som sprickor i glas. Han tittade på dem.

Vad gör ni här?

Vi måste prata om en sak. Det… har hänt något.

Miranda visste inte hur mycket han skulle berätta innan han visste Opels inställning till honom och situationen. Opel fnös och spottade hårt i marken framför sig.

Strunt! Ingen av oss har någonsin samarbetat förut, varför skulle vi göra det nu. Jag har ingen lust att ränna runt med er två ynglingar.

6/11/09

Nordpolen låg utsträckt på ett klippblock med ett grässtrå i mungipan. De blonda håret låg klibbigt mot pannan och glänste flottigt i solskenet. Miranda såg henne på långt håll, hon gjorde verkligen inget för att gömma sig. Han steg försiktigt fram och undvek kvistar som riskerade att röja hans ankomst.

Du är tyst som ett oväder, Miranda.

Hennes ord fick honom att frysa i steget, hur kunde hon ha hört honom?

Kom fram där ifrån!

5/11/09

Hans huvud kokade och värmen spred sig ned genom kroppen och ut i armar och ben. Han kände sig svag och ville helst av allt sova mest hela tiden. Han undrade vad det var som orsakade tillståndet. Möjligtvis hade det ofrånkomliga mötet med öns övriga invånare stört honom så till den grad att oron fortplantat sig ut i kroppen. Han tog en sipp vatten ur sin flaska, en sliten plastflaska med RITE skrivet över sidorna, ordet verkade inte fullständigt. Cider såg han inte till, hon hade varit borta mycket de senaste dagarna, bara dykt upp en kort stund varje kväll, som för att försäkra sig om att Miranda inte försvunnit. Vad höll katten på med?

4/11/09

Någonting har skett här. I morse när jag gick ner till vattnet för att tvåtta mig låg delar av ett djur utspridda vid vattenbrynet. De kan till och med varit från en människa, de var allt för sargade för att jag ska kunna veta säkert. Cider måste ha märkt det tidigare, han var olik sig själv när hon kom hem från sin nattliga jakt i morse. Tyst, stilla, långsam. Hon har sett något. Och vad jag önskar att hon kunde prata med mig, eller åtminstone visa mig vad hon sett.

Jag har tänkt på likdelarna och vad de kan innebära. Hela dagen har gått åt att fundera kring vem som kan ha gjort det. Klart är att det finns någon mer här på ön, utöver vi två, bönderna, Nordpolen och Opel. De andra kan ha sett något och jag måste prata med dem. Det stör mig att jag tvingas ta kontakt med dem. Inget gott kan komma ur detta.

3/11/09

Det här med tatueringen var nog ett misstag. Det ger Miranda alldeles för mycket substans, han ska vara höljd i dimma och opåtaglig. Min text ska inte bli Lost. Ordvitsandet å sido, allvaret ska vara den tydligaste inriktningen för projektet. Allt annat går och får i mindre utsträckning förekomma.

Fast om jag låter Cider ha en streckkod tatuerad på sin pälsiga mage kanske jag blir rik?

2/11/09

Cider är skärrad. Det syns på henne. Hon lägger sig ner för att sova men rycker genast till och går några varv kring mig. Sedan påbörjas proceduren igen. Vargen måste ha skrämt henne. Och vad sjutton hade den här att göra, jag har aldrig sett en varg här tidigare. Något måste ha lockat den hit.

1/11/09

Miranda ställde sig mellan de två djuren och hytte med käppen åt vargen.

Undan ditt kräk!

Vargen gick fram och tillbaka i sidled, som för att hitta en vinkel runt Miranda för att komma åt Cider. Miranda följde vargens steg och höll linjen till katten fortsatt stängd. Efter minuter av ställningskrig gav vargen upp och sprang iväg österut.