18/6/11

Här på landet kissar killarna ute, så har det alltid varit och kommer antagligen så förbli. Vi har ett speciellt träd, en väldigt stor gran, som vi brukar använda som ”ställe” De lägre grenarna döljer den som utför sitt behov från grannars blickar. Låg vegetation suger upp allt vårt avfall och platsen hålls förvånansvärt ren.

Det är fint. I tjugofem år har vi alltid gått till exakt samma ställe. Mina två bröder, jag och min far. Men snart måste vi kanske ändra ställe, vägen till vår speciella plats är väldigt hal i händelse av regn och det vore väldigt beklagligt om någon av oss ramlade och slog sig i all kissnödighet.

Inatt stod jag där under granen och tittade upp på regndroppar som klamrat sig fast vid barren. En droppe för varje barr. Mellan barren löpte tunn tunn spindeltråd. Antagligen spunnen av en så liten och obskyr spindel att endast ett fåtal flummiga biologer vet om dess existens.

Samtidigt som jag väntade på att kissa klart funderade jag över olika spindlar som jag visste om. Korsspindel, Kärrsspindel, Vargspindel, Spökspindel. Kanske kunde detta nät vara från en Spökspindel? Utan att kunna precisera just detta nät vet jag ändå mer om spindlar än vad jag tror. Anledningen är fars gamla djur- och växtbok, Våra Djur och Växter, som står i bokhyllan här på landstället. Exemplaret är så tummat att ryggen halvt lossnat och vissa sidor ligger lösa.

1 Korsspindel, Araneus didadematus. Vanlig i Mellaneuropa, likaså i hela Sverige. Honan över 15 mm lång. Bottenfärg variabel. Vuxna exemplar anträffas från augusti till oktober. Spinner stort, lodrätt nät. Honan lägger 45-600 ägg i en gulaktig kokong. Ungarna kläcks följande vår. Lever av insekter som fångas i nätet.¹

Just den passagen måste jag ha läst ett hundratal gånger. När vi var små, jag och Bror E, samlade vi korsspindlar i en stor, rosa hink. Vi var livrädda för vi visste att ett bett kunde göra lika ont som att bli getingstucken. Vi använde långa pinnar för att samla in spindlarna och hade sedan plastfolie över hinken för att de inte skulle rymma. Vi pickade små lufthål för att de skulle överleva. Det kan låta grymt, men vi samlade faktiskt in föda till spindlarna. Myggor, larver, humlor och skräddare. Allt vi fick fatt på. Som pälsdjursallergiker var kanske det här vårt försök till att ha husdjur.

På väg upp från kissgranen börjar koltrasten sjunga. Klockan är strax före tre och snart kommer solen att gå upp. Det är precis en vecka till midsommar och för en stund känner jag mig som åtta år igen.

—————————————————————————————

1. J Toman & J Felix, DER GROSSE NATURFÜHRER, trans. B & G Petersson(Våra djur och växter) Artia, Prag, 1974. Svensk utgivning Bra Böcker AB, Höganäs, 1975.

16/6/10

Verklig tystnad existerar inte stan. Visst kan det verka som att det gör det, när man ligger där med huvudet vilande mot kudden och steg för steg tassar sig in i drömmarnas land. Egentligen har vi bara vant oss vid alla de ljud som ständigt befolkar utrymmena mellan husen. Bilar som susar fram på vägen bakom husen i slutet av gatan, grannens katt som blivit utsläppt på natten för ”få vara lite fri”, skator och koltrastar vars morgon börjar när vi människor går till sängs.

Att resa bort från denna kakofoni är omvälvande. Vid familjens hus, mitt ute i den nordiska djungeln på en ö i skärgården, existerar en helt annat form av tystnad. Här hör jag hur hjärtat slår i mitt bröst, hur getingarna går mellan husets väggarna och hur gräset vajar i en nästan mojnad bris.

Det är en chock. Att inte behöva ta i med rösten för att höras, jag kan viska till min bror som sitter två rum bort och han hör varenda stavelse utan problem.

Vissa som letar sig ut till vår däld i skogen klagar på tystnaden, på att man går sysslolös och att det kliar i fingrarna. Jag tror inte på dem. Jag tror att det kliar i huvudet på dem. De kan för första gången på länge tänka utan att bli avbrutna och störda. Här ute får tankarna tid och utrymme att vandra fritt. Min uppfattning är att det är nödvändigt, det är här ute man tänker på riktigt. Utan bruskompensation.

Det är här ute man bestämmer sig för att ändra på sitt liv.

12/6/11

Så länge har jag vandrat i ett mörker. Befolkat av glimrande vänner har det känts ljust, men långt inom mig har jag vetat att jag famlar. Famlar efter mening och budskap. Svar på frågor som är så avgörande att de förpassats långt bak till tomhet och glömska.

Att hitta sin plats och sitt kall har jag länge skrattat åt. Tittat snett på folk som målmedvetet jobbat mot sitt givna mål, kallat dem ospontana. Men mina skratt och blickar har grumlat av rädsla. Fasa över att själva inte hitta just det där som jag vet att jag vill hitta.

De senaste månaderna har för mig inneburit flera stora förändringar. Resan till urkällan, livets vagga, får mig att spinna som en gepard och fyller mig med mening och hopp om att få göra något riktigt. Något som faktiskt spelar någon roll. Min professionella lycka börjar också vända och jag har hittat mig ett litet vindskydd på det mest oväntade stället. Det är som att sticka in handen i ett handbollsstort getingbo och ge svärmen fingret, men det funkar. Jag överlever, gör framsteg, verkar göra mig själv oumbärlig. Det sägs vara en början.

Och någonstans mitt inne i det där mörka jyttret som jag så länge kallat livet. som jag undrat om det ska vara så för resten av livet, mitt inne i kärnan av allt det där har en liten bit mörkt svart väv revats och gult blänkande guld skymtar.

…stro…ks

börjar få häng på det/tid betyder allt

börjar få tid på allt/häng betyder det

häng betyder få/tid börjar på allt det

det börjar på allt det/få häng betyder tid

28/5/11

Jag gråter och våndas. Ångrar mig och står sen åter på mig. Det är helt enkelt mycket som rör sig inuti och utom mig just nu.

Samtidigt som en uppenbar chans att få uppleva något fantastiskt uppenbarar sig, något som jag väntat och längtat efter sedan barnsben, så dyker väldigt många frågor upp. Vad händer med dig och mig? Vad vill jag ska hända?

I mina relationer till människor omkring mig har jag alltid låtit omvärlden kanaliseras genom mig. Min första kärlek överlevde väldigt mycket. Tristess, affärer, sexuell frustration och motstridiga politiska åsikter. Men tårarna efter tzunamin 2004 satte sig som en gadd i mitt sinne, en gadd vars giftkapsel pumpade osäkerhet genom min kropp. Fasan över att tro sig höra 100 000 personers livs sista skrik, tyngden av att känna att man måste göra något, vreden över mer välbeställda som gjorde mindre än mig. Allt det där. Det är sådant som får mig att ruckas ur mina tankebanor. Och kanske är det bra, kanske behövs det, kanske är jag så emotionellt handikappad att jag bara kommer i kontakt med mina känslor när jag är sönderslagen av världssorg och prestationsångest över att behöva vara något mer.

Lite så är det nu. Världen gungar inte bara i det stora, utan även i det lilla, det allra närmaste. På personliga plan. Samtidigt som jag våndas väldigt mycket över mänsklighetens ointresse över att försöka göra något gott för den här planeten, eller i alla fall dess obenägenhet att lyckas göra något för den. Samtidigt som allt det där, miljöförstöring, världspoliser, utförsäkringar och kinesiska metropolis, så råkar så enormt fina människor i min närhet ut för så hemska saker. Saker som får mig att återvända ner i min gråt och som får mig att förstå vad som är viktigt.

Allt som betyder något, känns det som, är att dessa människor får bli friska och må bra. Framförallt så önskar jag att Kristian får bli kvitt sin inkräktare.

18/12/10

Det pågår något väldigt fint och viktigt på twitter och du bör vara med där och ta del av det. Gå till #prataomdet . Människor som berättar om saker de inte vågar prata om annars. Övergrepp och missförstånd mellan två personer. Ömhet som övergår i våld.

Jag har under ett par dagar funderat på situationer som jag själv vill dela med mig av. Det är så fruktansvärt svårt eftersom det är ett så jobbigt ämne, vilket är anledningen att jag ändå känner mig tvungen. Anledningen till att jag tycker det är så bra och viktigt att så många har vågat berätta.

Det här handlar indirekt om mig. Mer om min reaktion.

Jag var ca 20 år och var ihop med en tjej. Vi hade en gemensam kvinnlig bekant som var väldigt mycket ute och festade och som ofta hamnade hemma hos killar. En kväll var hon hemma hos två andra bekanta till oss, killar. Vad jag har förstått blev de alla tre väldigt fulla och en av killarna hamnar i säng med vår tjejkompis. Av det jag fått höra så hände det inte så mycket just då. De somnade istället. Tjejen berättade att hon sedan hade vaknat av att killen var inne i henne, hon skrek ”nej” utan att han slutade. Hon knuffade bort honom och sprang ut. Till slut kom hon hem till min flickvän och berättade för oss båda. Han förnekade allting, att de hade varit med på det båda två.

Det jag skäms över är att jag inte tog det på allvar. Han som hon påstod hade våldtagit henne var en bekant, inte nära vän, men ändå en som jag ansåg mig känna. En som jag inte trodde skulle kunna göra något sådant. Min flickvän var rasande på mig och jag förklarade min ståndpunkt med att jag trodde att hon först hade varit med på det, för att sedan vakna till ur fyllan.

Och det. Det är ju verkligen ingen ursäkt eller ens rimlig förklaring. Det vet jag ju nu. Och jag skäms. Skäms över att jag inte trodde på henne, hon som var min vän.

Förlåt. Jag var ung och dum. Men jag har förändrats.

Hoppas det kan hjälpa någon. Fortsätt att prata om det!

6/11/10

– Du kan uppleva din omgivning som sned framöver. Saker som du vet är raka kan nu böja sig åt vänster eller höger.

Jag som trodde att de skulle fixa min syn.

– Det kan ta några veckor men sedan kommer hjärnan att ha vant sig.

Vant sig vid vad. Det riktiga? Eller en ny fiktiv verklighet?

– Har du sett så många fina bågar vi har. En del är ju lite dyra, men oj så skarpa linjer. Helfräcka.

 

30/10/10

Mycket av denna månad har försvunnit i huvudvärk åsamkad av avgiftning från kaffe. Varför? Jo –

För ca ett halvår sedan försökte jag också sluta. Då drack jag ca 3 koppar om dagen. En blygsam siffra för att vara svensk men ändå tillräckligt mycket garvsyra för att få min späda kropp ur balans. Nåväl, jag lyckades sluta och efter en ren vecka tänkte jag att jag kunde unna mig en kopp, bara för smakens skull. Två dagar senare var jag tillbaka på 3 koppar om dagen. Men det slutade inte där. För en månad sedan, knappt ett halvår efter att jag börjat dricka kaffe igen, drack jag 5 koppar en genomsnittlig dag och det var katastrof. För min sömn, för min mage, för mitt humör. Ja, för en hel del annat också, säkert.

Det funkade inte. Jag slutade tvärt och nu har det gått en månad. Allt är bättre; sömnen, humöret, huvudet, magen, alles. Dessutom har jag tagit upp ett gammalt intresse för te.

Det var ju inte meningen att detta skulle handla om kaffe. Tanken var att föra någon slags inre monolog om varför jag inte skrivit på lång tid, presenterat i text för dig(mig). En annan anledning till min frånvaro är att jag skrivit fruktansvärt mycket kod i skolan, html och css har tagit upp en stor del av mitt liv. Varje dag i skolan har präntat kod rakt in i huvudet vilken tydligen aktiverat attributet huvudvärk med värdet 100%.

Nej.

Nu har jag helt tappat intresset för att vaska fram den egentliga tråden ur detta nystan. Allt skriveri om huvudvärk verkar ha triggat igång något. Bäst att fly och sova bort.

7/10/10

Vilken paus. Så nödvändig.

På läsfronten detta nytt: har precis börjat läsa Tysk Höst av Stig Dagerman, som en del i den bokcirkel som jag och några klassvänner bestämt oss för att ha. Har än så länge bara kommit några sidor, men vilka bilder han målar upp. Samtidigt är det ju, för mig som aldrig läst Dagerman eller annan med honom samtida verklighetsskildrare, något nytt. Alltså, Tyskland efter kriget. Vad har man hört om det? Lärorikt är bara ett ord, men det passar ganska bra för min upplevelse.

Idag fick Mario Vargas Llosa nobelpriset i litteratur. Har absolut ingenting att säga om det, varken valet eller honom som person. Jag har aldrig hört talas om honom. Trots detta kunde jag inte hålla mig ifrån att på stört införskaffa en bok av honom. Nå, detta var kanske en sanning med viss modifikation. Beställningen ska skickas inom 31-33 dagar, det upplevdes dock som ”normalt” av leverantören. Normalt.

17/5/10

Minnesvärda födelsedagar i lästa böcker, ur minnet. Ganska svårt att komma ihåg just specifika födelsedagsscener, men here goes:

…

….

Det här är ju helt sjukt. Jag kommer inte på en enda sådan scen. Nyss ställde jag mig framför bokhyllorna och lät blicken gå från bok till bok. Ingenstans sa det pling, aha.. en födelsedagsscen. Det kändes som att det brändes mycket kring Daniel Sjölins böcker, att det måste nämnas i någon av Murakamis böcker och att det antagligen fanns ett firande i Rhineharts Tärningsspelaren. Men att jag säkert kunde säga något? Nej.

Kanske håller sig många författare undan just födelsedagsscener. De kan ju vara svåra att få verkligen, eftersom verklighetens födelsedagar sällan är så fantastiska som de gestaltas i filmer. Djupt tragiska socialfallsfödelsedagar smälter nog inte heller helt bra. För födelsedagar är ju egentligen varken till eller från, när det väl kommer till kritan.

Ställt hopp och förväntningar. Svarta hål och uppenbarelser.

16/5/10

Det med Walden som tilltalar mig så mycket är att det inte är en roman i dess egentliga mening. Jag ser den snarare som en handbok i att leva, så som Thoreau ser på det. Hans syn är ibland rätt underlig och en smula unken, tex hans syn på fattigdom. Men vad vet jag, han kanske ändrar sig på den punkten längre fram i boken.

Något jag däremot uppskattar väldigt mycket är hans tankar kring ägande och objekt, att han redan då – boken publicerades 1854 – såg hur människor som ägde hus, mark, prylar och företag lät sig själv ägas av just de sakerna. Att omtanken om varje enskilt objekt omsätts i tid som läggs på dessa, tid som man – enligt Thoreau – bör lägga på saker som man verkligen vill göra, som att läsa till exempel.