25/11/09

november 25, 2009 av determinerad

Grävandet i statens offentliga utredningar är allt annat är roligt och det går allt annat än väl. Det började i FRA, mellanlandade i ett vilset harvande bland korvmått och fiskekvoter och nu har jag mycket motsträvigt mött mitt slutmål. Domstolar.

De måste göras mer attraktiva. Tydligen. De bästa juristerna ska lockas till domstolarna och till att försöka bli domare, det är viktigt. Tydligen. Bland mina vänner som läser juridik är det få som lockas till just den världen. Alla vill arbeta med människorättsliga frågor inom ramen för det Europeiska samarbetet, för organisationer såsom Greenpeace eller bli diplomat.

24/11/09

november 25, 2009 av determinerad

När en fotbollsförenings sanna jag flyter upp i form av en skuggfurstlig panel som säger hur det ska var. Hur vi övriga inte anses ha en talan. Det är tränaren och ordföranden som bestämmer om vi ska spela, inte vi som faktiskt spelar. Hur frågan om alternativ tränare och ordförande inte dök upp, trots påtryckningar från oss rötter.

Hur jag ändå älskar klubben.

23/11/09

november 25, 2009 av determinerad

Mörkret sätter sig djupt den här tiden på året. Som en slemmig hinna över ambitionen och drivet. När allt man vill är att stänga in sig i ett elektroniskt flöde av realtidsnyheter, berusningar och bekantskaper.

Sluta äta. Dricka kaffe och sova, ibland.

Känna att man ligger i framkant. Orakad.

Del av den elektroniska utvecklingen. Sociala medier. Twittergud.

Och det är fyra månader till soluppgången.

22/11/09

november 23, 2009 av determinerad

Sleipner kanske är en bättre häst att satsa på vad häller bildsättande till serien. J är senfärdig som få andra. Hos Sleipner går det visserligen i hysterisk ultrarapid, men det är i alla fall en rörelse framåt.

21/11/09

november 23, 2009 av determinerad

Var är sången. Sången om de skrattande barnen, de försvinnande kriget och de öronbedövande jublet.

Kraften. Gemenskapen. Lyckan och målmedvetenheten.

De alltid sanningssträvande skapar sig en bild av att vara annorlunda. Egna. Tänker på de stora frågorna, håller dem för viktiga.

Det senaste stoffet verkar dock vara ett bett i sin egna svans.

20/11/09

november 20, 2009 av determinerad

Hur har vaknat i en luftficka under rasmassor. Men från vad, hans minne var som avklippt, han kom ihåg själva händelsen. Flykten, paniken, människorna. Men miljön, det var otydligt. Alla dessa stenar måste ha varit sammanfogade i konstruktioner, de måste varit enorma.

Som uppflugen ur vattenytan efter minuter av att hålla andan drog han in så mycket luft när han vaknade att han det började flimra framför ögonen. Han var nära att svimma igen, men lyckades hålla sig kvar vid medvetandet. Ögonen som blinkande försökte få fram konturer ur omgivningen. En liten ljus springa några meter ovanför honom som fullständigt bländade honom, solen måste ha strålat rakt in på honom, väckt honom. Efter några minuter hade solsvedan i ögonen avtagit och han förstod att han befann sig i ett underjordisk rum av något slag. Väggarna hade rasat in men taket hade stått pall och gjort att han klarat sig oskadd från det som hänt, vad det nu var.

Hur skulle han komma ut.

19/11/09

november 20, 2009 av determinerad

Wordplay, sa de. Jo, det är väl så. När pressen och stressen kramar fram det allra sämsta ur en försvinner jag lätt ned i skönlitterära djup som inte gör sig lika bra i artiklar om små astmatiska barn. Du måste skära ner, sa hon svepande men med en aning av hetta.

Titta här, den här meningen är tre rader lång, det fungerar inte.

Meningen som jag läste för någon vecka sedan, den av Cormac McCarthy, var lång. Riktigt lång. Ett helt stycke till och med. Den sa allt även fast den handlade om hästar, stjärnbilder och psykedeliska drömmar om perspektivförvrängning där människan surras fast vid ett universum som är mindre än människan själv och där stjärnorna blir irriterade små klot av eld men som är så små att de bara känns som myggbett när de fräser in med koronor och solstormar.

18/11/09

november 19, 2009 av determinerad

I denna årstid, av tradition tyngd av väta, sparkar jag löv med blöta skor. Tygskor som borde ställts av under vintern, fått ett schabrak slängt över sig och gömts i en vrå någonstans. Istället nyttjar jag dem trots sulsläpp och sömmar som gått upp.

Skor säger så mycket om personen som bär dem. Tygskor – jag är inte bara yta. Trasiga skor – fattig student. Vita rena basketskor – förståsigpåhiphopare.

STOPP

Läser i Vi Läser om Martina Lowedens möte med Kristina Lugn. Vissa saker känner jag verkligen igen mig i. Som Lugns tankar om tomheten efter avslutade böcker. Ibland är den så påtaglig att jag bara vill gråta. Istället stillar jag sorgen med en ny bok.

Sluta aldrig att läsa.

17/11/09

november 17, 2009 av determinerad

Förenklaföräŋ⁴kla l. fœr-, l. -eŋ⁴kla, i Sveal. äv. ⁰³² (före’nkla WESTE; förä`nngkla DALIN), v.
-ade. vbalsbst. -ANDE-ING.
[till FÖR- II 3 o. ENKEL; jfr d. forenkle, ävensom t. vereinfachen]

göra enkel l. enklare (o. således lättare l. billi gare osv.); i p. pf. av. med mer l. mindre adjek tivisk bet. Detta förenklar problemet högst be tydligt. Man återupptog byggandet, men efter en förenklad plan (med förenklingar i planen). För att förenkla saken – vill ni eller vill ni inte skriva på listan?

 

Vi har tydligen svårt att ta in information som innehåller mer än en sak. Bara ettor, inga nollor tack? Var är vreden och vedergällningen? Var varsam om någon ändå viker en stund av sitt liv, man måste vara snäll.

16/11/09

november 17, 2009 av determinerad

Under ett utskjutande klippblock satt Miranda och Cider och tittade på varandra och på det regn som piskade marken framför dem och som hamrade sitt melankoliska budskap in i deras hjärnor tills deras blickar fastnade någonstans i fjärran och liksom försvann och fastnade på samma gång. Miranda frös egentligen något förskräckligt men darrade inte utan var bara vagt medveten om kylan, han reste inuti sig själv och framför hans förlorade ögon utspelade sig något som han inte hade sett förut, ett minne han inte visste att han hade. Brinnande skyar och hedar i rött och springande människor som flydde från något som han inte kunde se och hur han tvärt emot alla andra tagit skydd i någon slags lucka i marken. Hur luckan stängts och han därefter fallit handlöst av chocken av ett ofattbart vrål, ett ljud med en klang så skarp att köttet tycktes släppa i fästena från hans skelett, resonansen som ekade i valv efter valv inom honom. Hur han somnat. Dött. För att vakna först långt senare.