24/1/10

Snö och blod går bra ihop. Kappilläreffekten gör att blodet sugs upp, runt och kring i snötäcket och får maximal spridning i alla led. Blodet breder ut sig.

Morden i Midsomer möter klichémorden i fjällen:

Vännerna tjöt av lycka när snöbollskriget bröt ut mellan dem. Det här var frihet och frånvaro av tidsuppfattning. Ett plötsligt skrik får dem alla att stanna upp.

Lisa är den som skriker. Hennes ansikte och hennes kläder är nedkladdade med en röd sörja. Det ser ut som snö, men den är röd och det rinner röd vätska ned från Lisas hår.

– Det är blod, säger Lisa och spottar. En röd loska landar på marken. Men var hade blodbollen kommit ifrån? Vem hade kastat.

Hahahaha.

23/1/10

Som en Dalarnas Viveca Sten skrev han om mord under Vasaloppsveckorna, upptäckte lik i Lindvallens sittlift och döda rävpälsbaroner på Högfjällshotellet. Språkligt bedömdes hans böcker hålla samma nivå som nämnda Stens, Lapidus och Liza Marklunds. Men för en decentraliserad bokläsarpublik var stoffet perfekt, lektyr för längdåkare och morsor med stockholmssvängar. Det blev succé. Och morden med slipade stålkanter blev nästa fenomen.

22/1/10

Med strumporna löst sittande runt fotlederna stod jag och stirrade ut på det ymniga snöandet. Det yrde ner. Redan för tre dagar sedan hade det börjat. Först som enstaka små flingor som gnistrade mot kvällshimlen, sedan tilltog det. På den andra dagen hade snön lagt sig i ett två decimeter tjockt fluffigt lager över hela hotellområdet.

Det var för tre timmar sedan de hade insett att de inte kom ut. Under nattimmarna hade det kommit en dryg halvmeter snö. Ingen av hotellets dörrar gick att få upp. De öppnades alla utåt. De fönster som gick att öppna helt låg alla på plan ett och var även översnöade.

Att de låg illa till förstod de när varken mobiler eller vanlig telefon fungerade. På radion hörde de att flera mobilmaster slutat att fungera efter nattens oväder och att snö och vind rivit ner kablar över hela Dalarna.

Men det var inte snön som oroade mig. Det var hotelldirektörns döda kropp som fick mig att kallsvettas.

21/1/10

Ingenstans en rörelse. Tryckande tät tjocka där konturer flyter ihop och ljud försvinner.

20/1/10

Natten ekar ut längre än vad som var planerat. Eftersom detta är ett minne vet jag inte vad jag ska skriva, eftersom jag i själva verket hänger med ögonen över ett tangentbord 17 dagar bort.

Hur långt skulle jag vara tvungen att åka med ljusets hastighet för att kunna se 17 dagar bakåt i tiden, om jag tittade tillbaka med en kikare mot jorden?

Det är ändå något med nätter. En falsk känsla av ensamhet. Hur många är det inte som sitter, precis som jag, och skriver på sin blogg just nu. Ändå är det ofrånkomligt. Det är relativt tyst, frånsett diverse människoljud som fortplantar sig genom huset – på gott och ont, och även ens digitala länkar med omvärlden och närvärlden går på sparlåga. Det är kvällar som den här som bör följas av en ledig dag. Om ändå.

19/1/10

Vidderna lockade fram något som legat gömt ett tag. En rytmik och ett bildseende. De hårda, bitande bitarna av is som smällde in i de blästrade kinderna bankade fram det. Längst upp där det var som absolut kallast och snön kräktes ner från skyn, när man stod ensam och sikten inte var mer än 3-4 meter. Där.

Vilken miljö för… för vad som helst. Mord, ångest, uppväxt, degenererade ungdomar, devalverade vuxna värderingar, filosofi. Apati.

18/1/10

Det krävs kraftig mognad för att kunna vakna upp, se sig själv i spegeln och säga, ”Nej, jag är nog inte Gud”. Eller stålmannen, eller en okänd superhjälte, eller har speciella förmågor, eller kommer bli superkänd, eller kommer att kunna flyga.

Visst är det fina tankar man hyser som barn, att allt är så speciellt. Man själv är särskilt speciell, men också ens föräldrar är speciella, jämfört med andra föräldrar. Lite bättre, kanske lite visare, helt klart roligare. Ens egen person lyser i ett hav av annars mörka skuggor.

Detsamma gäller relationen till de närmsta vännerna. Det är något bortom denna värld, djupt och sant. Inga andra kan ha sådant lugn, tystnad och närhet. Förståelse mellan varandra.

Sen vaknar man upp den där morgonen och inser att allt är väldigt vanligt. Allt. Reaktionerna är två. 1. Man blir deprimerad och anser sig snuvad på allt det man trott sig vara/ska bli/har haft. 2. Man tycker det är skönt att vara normal, svensson, kattguld. Ingen press. Jag tror att jag tillhör kategori 2, lyckligtvis.

Det är ju ändå bara ett djävla liv.

Och hur allt säkert ställs på sin ända den dagen barnet föds. BARNET.

17/1/10

13,9 dagar har jag precis återvunnit av svunnen tid. Snabbt gick det också, uppskattningsvis på 15 minuter. Men den takten är jag snart i fatt nutiden och sedan inne i framtiden, känns spännande. Digital revolution hette det förr. Det mest naturliga nu. Verkligheten.

Tack.

Döda inte världen. Idag.

16/1/10

Fjällen var inspirerande. Inte bara trimmades lungor och muskler, också bildspråk och handlingar fick näring. Vännen Murakami fick tävla om uppmärksamheten då Qs syster med sambo varit vänliga att medtaga ett Wii. Så samtidigt som jag läste om, för mig, okända krig mellan Japan och Mongoliet så slogs jag och Q med rörelsedetektorer som överförde vår rytmik till fäktning och pingis.

Och sedan så lyssnade vi på Tindalos. Med varsin lur låg vi tätt slingrade och fick berättat för oss om gnagande och skräck. Än är vi inte klara.

15/1/10

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer komma ikapp tiden, det känns tröstlöst ibland. Målet är att göra det, absolut senast, till årsdagen av denna sidas startande. Jag borde försöka hitta det där svarta hålet.

Och hur plötsligt allt känns idiotiskt trivialt när bästa vännens far går bort i cancer. Känner mig fruktansvärd som far mot fjällen under kvällen, lämnar honom ensam med sina tankar.