12/6/11

Så länge har jag vandrat i ett mörker. Befolkat av glimrande vänner har det känts ljust, men långt inom mig har jag vetat att jag famlar. Famlar efter mening och budskap. Svar på frågor som är så avgörande att de förpassats långt bak till tomhet och glömska.

Att hitta sin plats och sitt kall har jag länge skrattat åt. Tittat snett på folk som målmedvetet jobbat mot sitt givna mål, kallat dem ospontana. Men mina skratt och blickar har grumlat av rädsla. Fasa över att själva inte hitta just det där som jag vet att jag vill hitta.

De senaste månaderna har för mig inneburit flera stora förändringar. Resan till urkällan, livets vagga, får mig att spinna som en gepard och fyller mig med mening och hopp om att få göra något riktigt. Något som faktiskt spelar någon roll. Min professionella lycka börjar också vända och jag har hittat mig ett litet vindskydd på det mest oväntade stället. Det är som att sticka in handen i ett handbollsstort getingbo och ge svärmen fingret, men det funkar. Jag överlever, gör framsteg, verkar göra mig själv oumbärlig. Det sägs vara en början.

Och någonstans mitt inne i det där mörka jyttret som jag så länge kallat livet. som jag undrat om det ska vara så för resten av livet, mitt inne i kärnan av allt det där har en liten bit mörkt svart väv revats och gult blänkande guld skymtar.

…stro…ks

börjar få häng på det/tid betyder allt

börjar få tid på allt/häng betyder det

häng betyder få/tid börjar på allt det

det börjar på allt det/få häng betyder tid

14/11/09

Rummen hade infekterats. Det inneboende språket nedsvärtat av smittan som spred sig från lob till lob. I talcentrum orsakade den otaliga felkopplingar. Små enkla ord blev oavsiktligt hårda, kalla. Könsord. Kuk.

Den smög sig långsamt på och hon vande sig vid varje nytt steg. Blev omedveten om att den ens fanns. Men överallt hon gick spred sig orden, som ett nytt signum. Stigmatiserande. Hon som varit kultiverad. Nu pekade folk på henne.

Med även när svärtan nästan kuvat det forna intellektet smög där igenom små korn av guld.

Ja så sött, in i slidan och slicka. Får inte nog va? Lilla horan. Och här sitter han och jobbar, åt slavdrivarhelvete, ska väl knulla sen. Ja.

Vara slav.

Tjäna miljoner i timmen.

Och lämna barnen i Norge.

Sen var det borta. En kort skymt av Sonja Åkesson var allt som bjöds. Hon gled åter in i vansinnet, eller kanske demensen, eller kanske tourettsen, och försvann sedan. Det värmde ändå.