Inom kort ska jag finnas till deskens förfogande. Det var så han sa, min kontakt på lokaltidningen som varit sjuk så länge att jag fruktat för min praktiks varande. I går svarade han till slut, omtöcknad. Som hade han genomgått en livsomvälvande period.

Parant och prydlig. Nyckelknippan snurrande i ringen cirklande runt pekfingret. Min hyresvärd under den korta vistelsen är underbar, vänlig och blomvän. Det kommer att bli bra. Den granne genom vilken jag kom i kontakt med herr P svarade något drucket i telefon under kvällen. Jag förvånades.

Svart tisdag:

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera och publicera i din blogg.

Jag har skapat mig ett litet kontor i min soffa. På ryggstödet balanserar en lampa med gul skärm. Ljuset den sprider är väldigt varmt och behagligt. I knät har jag min dator på vilken jag skriver anteckningar från den källkritiksbok jag läser just nu. Det känns lite fint på något sätt. Urlöjligt, jag vet. Men ändå.

På bordet samsas ett litet vattenglas med tre rutor pistagespäckad choklad om det lilla utrymme som finns kvar. I övrigt belamras det av datorväska, två veckors magasinskörd, Torsk på Tallinn, reflex jag fått av Qs mamma, mitt studentkort på Södertörn, kvitton samt ett gem.

Han tittade in i sin döende morfars ögon och lovade, svor att inte svika det löfte som skulle säkra Gläntans plats i släkten. Sedan dog morfarn, mannen slöt ögonen och grät. Han grät men sedan reste han sig upp, som en karaktär som suttit med ryggen mot kameran vände han sig och gick, med ett leende på läpparna. Han tänkte på sin fru och sina barn. Huset de skulle köpa för alla pengar som Gläntan skulle bli såld för.

Morfarn fanns inte längre och mannen skulle bryta släkten itu.

Boken var tunn. De andra han sett hade alla varit tjockare än denna, och i bättre skick. Men det var ändå något med den här som var speciellt. Känslan. Takten som fanns där texten var läsbar.

Och namnen.

Miranda. Prospero. Caliban.

Kanske skulle Cider döpas om. Han tänkte över saken en stund, och sa sedan högt.

CIDER PROSPERO CALIBAN. Ja, det lät inte så dumt. Liksom anrikt.

29e: Det är nästan lite charmigt att ligga två dagar efter. Det tar ändå ett tag för en dag att sjunka in. Idag är det glöggkväll med bortbytingar och sedan hägrar årtiondets fotbollsmatch.

Ja, jag ska. Måste bara komma ikapp i övrigt.

Grävandet i statens offentliga utredningar är allt annat är roligt och det går allt annat än väl. Det började i FRA, mellanlandade i ett vilset harvande bland korvmått och fiskekvoter och nu har jag mycket motsträvigt mött mitt slutmål. Domstolar.

De måste göras mer attraktiva. Tydligen. De bästa juristerna ska lockas till domstolarna och till att försöka bli domare, det är viktigt. Tydligen. Bland mina vänner som läser juridik är det få som lockas till just den världen. Alla vill arbeta med människorättsliga frågor inom ramen för det Europeiska samarbetet, för organisationer såsom Greenpeace eller bli diplomat.

När en fotbollsförenings sanna jag flyter upp i form av en skuggfurstlig panel som säger hur det ska var. Hur vi övriga inte anses ha en talan. Det är tränaren och ordföranden som bestämmer om vi ska spela, inte vi som faktiskt spelar. Hur frågan om alternativ tränare och ordförande inte dök upp, trots påtryckningar från oss rötter.

Hur jag ändå älskar klubben.

Mörkret sätter sig djupt den här tiden på året. Som en slemmig hinna över ambitionen och drivet. När allt man vill är att stänga in sig i ett elektroniskt flöde av realtidsnyheter, berusningar och bekantskaper.

Sluta äta. Dricka kaffe och sova, ibland.

Känna att man ligger i framkant. Orakad.

Del av den elektroniska utvecklingen. Sociala medier. Twittergud.

Och det är fyra månader till soluppgången.