Portarna slogs upp till tonerna av tonsatta dikter. De som råkat ta vägen förbi skolan stannade upp och försökte förstå vad det var som hände. De senaste månaderna hade hela byggnaden varit svept i grått tyg, en liksvepning under vilken något nytt och spännande utvecklades.
På ett upphöjt podium satt en krum gumma och skrockade in i en mikrofon.
Alla de desillusionerade åren är över. Kunskap för vetandets skull är till enda. Själar som i århundraden har vittrat sönder, aldrig mer.
Med ambitionen att lära ut om livet och levandet har vi uppfört detta hus, denna institution som vi när en förhoppning aldrig ska dö.
Det vackra och undersköna. Böckerna som slår an klangen av lust ändå in i märgen, musiken som får kroppen att reagera som vore den i förälskelse, framförandena som får oss att förstå allt det där vi aldrig har förstått.
En utbildning som saknats sedan civilisationens födelse. Vetenskapen om att leva. Livsvetenskapen.
Och människorna undrade och tittade på varandra. Höjde på axlarna och fortsatte dit de var på väg. Kanske var de inte mogna. Kanske var inte tiden mogen.
Etiketter axlar, civilisation, dö, desillusionerad, förälskelse, gumma, institution, klang, krum, kunskap, liksvepning, märg, mikrofon, mogen, musik, podium, port, själar, skola, tiden, toner, tonsatta dikter, underskön, veta, vetenskap, vittra
